Marcus Thapper är fristående krönikör i NT, med fokus på supporterperspektivet runt IFK Norrköping.
Matchminuter som 87:e, 95:e och 96:e har varit något av en skräck för IFK Norrköping de senaste åren. Man har släppt in mål efter mål efter mål. En period kändes det nästan slentrian. Kvitteringsmålen man släppte in efter 85:e minuten framkallade knappt ilska utan snarare apati.
Nu är det ju faktiskt tvärtom.
De där tre matchminuterna jag skrev är ju inte vilka som helst, utan minuterna där Vito Hammershøy-Mistrati gjort matchens sista mål mot Hammarby, Häcken och Västerås. Mål som har löst fem (FEM!) poäng på tre matcher. Utan målen från Vito hade IFK Norrköping nu legat näst sist, en poäng före jumbon Västerås. Och håll i er nu: detta har han gjort på 46 minuters spel. 46! Ett poängräddande eller avgörande mål ungefär var 15:e minut.
Det finns givetvis mer och annat att ta med sig från både matchen mot Hammarby och den senaste perioden. Fler som har räddat upp den här säsongen. "Totte" Nyman behöver vi faktiskt inte ta ett varv till, alla vet. Nästan likadant med Moutaz Neffati, va? Vilken spelare han är. Tim Prica börjar vakna, David Moberg Karlsson ser riktigt pigg ut och Andreas Alms trippelbyten sitter varje gång. Vänder matcher och löser poäng.
Det kommer nog att vara många saker som bidrar till att vi faktiskt klarar oss kvar. Men det är något visst med Vito.
Kanske är det att han verkar väldigt snäll och gullig, och kämpar på trots bänkningar.
Kanske är det att han faktiskt verkligen verkar vilja vara här, trots denna gudsförgätna period.
Kanske är det att han är lugn trots att han är dansk?
Lite så har han ju varit under hela sin tid hos IFK Norrköping. Svår att sätta fingret på. En mycket, mycket märklig spelare. Kom som ett rätt uppsnackat nyförvärv inför förra säsongen. Ett och ett halvt år senare känns det fortfarande som att man inte förstår honom. Han har varit ganska mycket bänkad. Väldigt osynlig när han väl spelat. Men: nio mål och sju assister i allsvenskan. 16 poäng på typ 40 matcher, där många av dem inletts på bänken. Och där det känns som att han rört bollen totalt fem eller sex gånger.
Det är underbart med den typen av spelare. Sådana som kommer bli en ”oväntad legend”. Jag vet redan nu att när jag sitter med andra supportrar och dricker öl om tio år kommer meningen ”Alltså… Kommer ni ihåg Vito?” alltid att leda till tio härliga minuter. Och den sortens minnesvärd spelare, som väl var rätt bra men av någon anledning blivit mer av ett lustigt minne, är alltid ens bästa samtalsämnen. Sådana utrop kan verkligen rädda en kväll: Bruno Santos! Rawez Lawan! Viktor Rönneklev! Kommer ni ihåg Antti Sumiala? Min spådom är att Vitos bidrag i en sanslöst deppig IFK-era kommer att placera honom på den listan.
Om vi ska tillbaka till nutid tycker jag han är en av de svåra spelarna att bestämma sig om. Spelare som är bra men – ändå inte bra? Det har väl inte varit så bra när han startat. När han hoppar in gör han poäng. Men Kristoffer Khazeni har väl inte heller alltid fått till det som startspelare – bortsett från Malmö borta – utan är även han underbar när han hoppar in. Laorent Shabani? En dribbler och bra ibland men inte tillräckligt. Isak Andri Sigurgeirsson? Gör poäng men håller han verkligen i spelet?
Jag tycker det är en hyfsat svår elva för Andreas Alm att sätta nu, men jag vet en sak.
Trion han byter in kommer troligtvis lösa poäng.