Tidigare IFK-mittfältaren Jacob Ouro Ortmark och Christoffer Nyman tackade varandra efter det oavgjorda mötet i Stockholm.
Marcus Thapper är fristående krönikör i NT, med fokus på supporterperspektivet runt IFK Norrköping.
Det var en speciell matchuppladdning i söndags. Det låg verkligen något uppgivet i luften redan på väg till bortamatchen mot Hammarby. Jag hatar den där känslan. Ni vet när man redan i förväg försöker gardera sig för ett bottennapp. Patetiskt. Egentligen ännu mer patetiskt att det är i supporterrollen man gör det. Vi ska väl vara de som tror att allt går lösa?
Men nu var det några andra som gjorde det – spelarna. Kanske är det ändå bättre att de gör det, nu när jag tänker på det. Vi sjunger ju på och allt det där av ren vana, även om vi är livrädda. Det gjorde vi, och fick dessutom mycket fin hjälp av spelarna.
För Hammarby kom ut och var bra. Hela tiden syntes det, tyckte jag. En nivåskillnad, en fart, en enorm tro på att de skulle skölja över oss. Men IFK Norrköping var faktiskt också där på det bästa av sätt. Mot seriens kanske bästa lag på bortaplan, hur ska man ta sig an det när det varit lite upp och ner? Exakt så här tror jag.
Ett IFK Norrköping som slet, krigade, täckte skott och sprang som om varje löpmeter var det enda som betydde någonting. Det var som att gänget i sina, något märkliga, svarta tröjor hade bestämt att: “inte i dag, nu j*****”. Och det värmde.
Ganska snabbt släppte känslan av att korven i halvtid skulle ätas i enorm irritation och byttes mot att den nog kunde få ätas i hoppfull stämning i stället. Kanske att den skulle få en folköl bredvid sig, till och med, så gott humör blev man på.
Det gjorde mycket med mig att se att vi kan försvara så här bra över 90 minuter. Visst räddas vi av stolpar och ribbor, det är svårt att neka till. Men också av att hela laget offrar sig, och att enskilda spelare som Kojo Peprah Oppong och David Andersson gör superinsatser. Att Hammarby hade bollen mer på en match än vi har haft totalt sedan 2022, det är vad det är. Men hanteringen av det: underbar. Taktiskt och spelmässigt.
Och nu får vi nog snart börja prata dagligen om Isak Andri Sigurgeirsson, va? Syreupptagning som en islandshäst på doping. Herregud, vilken spelare han är. Överallt i försvar, och sylvass i anfall. Det går liksom inte att inte älska honom. Att springa mest OCH göra såna där mål – wow.
Och så får vi 1–1. Borta mot Hammarby. Ett resultat som säkert kommer vara ett av säsongens starkaste, och jag tror att det är ett kryss som smakar tre poäng i omklädningsrummet. Ni vet en sådan där "vi kan göra det"-match som kan ge mycket effekt framåt. Och ändå… ändå går man därifrån med en märklig känsla i magen. För i matchens sista andetag har vi ju det där friläget. Gud, vad det smutsade ner glädjen över poäng efter matchen. Var tredje minut var det någon i efterhänget som sa "tänk om han hade satt den?"
Vilken sanslöst härligt "smash and grab"-seger det hade varit. Årets rån. Tänk att få trycka det i ansiktet på alla bajare. Mums.
Så konstigt att lämna arenan med känslan av att ha klarat sig ur ett stormväder med livet i behåll – men tappat plånboken på vägen ut.
Men vet ni vad? Äh. Skitsamma. Jag är faktiskt jätteglad över den här poängen. Jag lyfter på hatten för den. Det är den här typen av steg i rätt riktning som behövs för att IFK Norrköping ska fortsätta ha tro och hopp i ryggen. Och slår vi bara Degerfors nu så känns det faktiskt väldigt bra allting. Alla till Parken!