"Derbyvecka. Linköping borta. Man slängdes tillbaka till förra årets roligaste dag. Hela Linköping fyllt med många tusen IFK-supportrar. Sånger, marsch och ett totalt stadsövertagande. Så mäktiga vi är", skriver Marcus Thapper.
Jag tycker att det är så med IFK Norrköping. Att man ibland bara råkar slås av det där. Historian, vår kultur och allt det som gör oss så vackra. För oftast tänker man ju inte på det.
Oftast går man runt och irriterar sig på någonting. Kanske styrelsen, en förlust, att vi aldrig ökar våra marknadsintäkter eller vad det nu kan vara. Det är lite olika. Och ofta länge. Ibland kan det vara ett halvår i följd där man nästan bara stör sig på saker. Gudarna (Nordahl, Bajdoff och så vidare) ska veta att i år har det varit – tufft.
Men sen kommer någon grej. Det kan vara något litet bara. Som att man råkar klicka in på Wikipedia och se att IFK har tolv Guldbollen-vinnare i historien medan inget annat lag har fler än åtta. Poff! Glad igen. En stund. Eller så kommer man att tänka på att AIK inte ens vunnit allsvenskan hälften så många gånger som Snoka. Man blir på gott humör och fnissar för sig själv medan ens kollega som är AIK-supporter undrar varför man har så kul.
Och sådär var det nu för mig. Jag var förvisso på en hyfsad plats innan också – rätt glad över IFK för stunden. Trots att förra helgen innehåll två snöpliga förluster kändes det okej. Vi gjorde det bra mot serieledarna och borde sett till spelet nog ha slagit Växjö. Det är rätt lugnt.
Jag var på rätt gott humör trots att Kristoffer Khazeni och Dino Salihovic sitter på utgående kontrakt och att ingen verkar göra något åt det. Gud vad dumt. Och ska vi aldrig sälja någon spelare? Nu inser jag att det är märkligt att jag inte är mer irriterad för stunden.
Strunt samma.
När retrotröjan kom blev jag sådär tuppigt stolt som man kan bli som IFK-supporter ibland. Alla andra lag har ju i princip misslyckats totalt med sina retrotröjor. IFK Göteborg med oklar reklam (!) på den, Elfsborg med någon slags hyllning till Umbro i stället för allsvenskan, Malmö med vanlig t-shirt och så vidare. Men vår var ju inte bara snygg – den var värdig och med en riktigt snygg tonträff. Dessutom fick man tänka på hur mäktiga Snoka ändå var på 40-talet, så man blev på gott humör.
"Derbyvecka. Linköping borta. Man slängdes tillbaka till förra årets roligaste dag. Hela Linköping fyllt med många tusen IFK-supportrar. Sånger, marsch och ett totalt stadsövertagande. Så mäktiga vi är", skriver Marcus Thapper.
Sedan kom tankarna på vilken vecka det är. Derbyvecka. Linköping borta. Och återigen: POFF! Man slängdes tillbaka till förra årets roligaste dag. Hela Linköping fyllt med många tusen IFK-supportrar. Sånger, marsch och ett totalt stadsövertagande. Så mäktiga vi är. Otroliga. Jag kunde inte tänka på annat än hur kul det är att heja på IFK Norrköping.
Men det störiga med att vara supporter vaknade till liv i dag. Dagen efter det där. När jag i stället för att glatt känna ”DET ÄR DERBY I HELGEN!” tänkte ”aj, aj, aj – det är derby i helgen?”. Anledningen till detta interna skifte är enkel: oro. Tänk om vi inte alls kommer lika många i år? Om det inte alls blir lika mäktigt och kul?
Jag började febrigt skriva och fråga kompisar, och jodå, de ska med. Men ska du? Om inte, varför? Det är ju årets roligaste dag. Och inte kan det finnas folk i Norrköping som inte vill ha årets roligaste dag. Det låter absurt. Så för att jag, och alla ni andra, ska få fortsätta att känna oss så himla mäktiga en stund till:
Åk på derby på lördag. Ladda upp på stan. Krossa Slaka. Och så vilar vi lite, lite till i den här fina känslan av att vi faktiskt håller på världens vackraste förening.
Det är ju så skönt att vara på den glada sidan av sitt supporterskap.