En del besked tar hårdare än andra. River tag, fyller en med känslor och får en att känna hur bräckligt livet kan vara. Tankar på familjen som har mist en älskad människa. Under stora delar av mitt jobb i att bevaka IFK Norrköping var Peter Hunt under många år ordföranden som ledde IFK med den fasta hand som klubben där och då behövde.
Hans passion och glöd. Hans driv och engagemang.
Hjärtat för den klubb han hade vuxit upp med där Ove Kindvall blev den första stora idolen och som han sedan valdes att ta ordförandeklubban för i en tid där klubben var allt annat än framgångsrik.
Jag minns presskonferensen när han precis hade tillträtt med orden om hur illa ekonomin såg ut.
Kampen för att undvika konkurs.
Ja, så illa var det när Peter valde att kliva in.
De egna pengarna som räddade klubben, övertagandet av arenan och hur man sedan sakta men säkert tog kliv till att bli en toppklubb i Sverige. Inte alltid med de största resurserna i början men som klubben som många såg avundsjukt på när det gällde att förhandla och göra smarta affärer.
SM-guldet 2015, och hela den säsongen förresten, är fortfarande det som ramar in den där perioden i vad den var och blev för många. Resan med egna spelare, under Janne Anderssons ledning, från bottenstrid till guldfirande på ett år, är än idag en av de som sticker ut mest i svensk fotboll.
Peter Hunt var en av de viktigaste personerna bakom utvecklingen som ledde dit. Jag pratade med Janne Andersson under eftermiddagen och han framhöll just hur han fick förtroende av Hunt hela vägen, och tålmodigt kunde bygga något i ett läge där det annars inte sällan görs snabba förändringar.
Peter Hunt mötte sina motståndare längs vägen, tog emellanåt beslut som inte gillades av alla, men jag tror inte att han någon gång gjorde något som inte var med vad han ansåg var klubbens bästa för ögonen.
Jag vet också att han drömde om att få uppleva ett SM-guld till, att hans driv att få stå där igen var stort, men nu blev det inte så. Ordförande-tiden tog slut på ett mindre roligt sätt, det som hände där kan vi lämna därhän idag, och därefter berättade han själv att han inte har varit tillbaka på Platinumcars Arena igen och sett laget live sedan dess.
Det blev ett infekterat sår som aldrig hann att läka fullt ut.
Det känns ännu mer sorgligt idag att det blev som det blev, men Peter Hunts betydelse för en klubb, en stad och ett lag går inte att lyfta nog.