IFK-spelarena Sofia Hjern och My Cato tycker att klubben gjort stora framsteg de senaste åren när det gäller att förbättra förutsättningarna för damerna.
My Cato och Sofia Hjern varvar ner efter ett lättare eftermiddagspass på Platinumcars Arena.
Norrköpingsprofilerna är två av de spelare i IFK-truppen som varit i klubben allra längst. De senaste åren har de fått se "Peking" göra en imponerande resa – från division 1 till allsvenskan.
En helt ny nivå och en helt ny värld att anpassa sig till – både för spelare och klubb.
Men mycket har också hänt när det gäller förutsättningarna för damerna. De har blivit betydligt bättre menar de båda.
– Det är som dag och natt sen jag kom till klubben. Vi har ledare som är heltidsanställda. Vi har en fysioterapeut som är närvarande hela tiden. Vi tränar på dagarna, har individuell träning och får äta med laget i restaurangen, säger Sofia Hjern.
Nu vill klubben ta ytterligare steg mot en mer jämställd fotboll.
Nyligen lanserades initiativet "100% by 2027" av IFK där ett av målen är att damerna till 2027 ska kunna leva på sin fotboll.
Så ser inte situationen ut i dag. En stor del av IFK-truppen lever i en verklighet där de kombinerar livet som elitspelare med att jobba eller studera.
En vardag som ibland är svår att få ihop.
– Ja, men absolut är det så. Speciellt när kraven från klubben höjs. Det är positivt att vi tränar dagtid nuförtiden, det är något man vill göra. Men det blir också mindre tid till plugg och jobb, säger Sofia Hjern.
Hon studerar beteendevetenskap på Linköpings Universitet på heltid samtidigt som hon spelar fotboll i allsvenskan.
– Jag kan inte leva på min fotboll. Nu vill jag plugga men det blir också en ekonomisk del i det, att jag måste göra det för att kunna finansiera livet, säger hon.
Sofia Hjern är en av de IFK-spelare som inte kan leva på fotbollen. Hon kombinerar livet som fotbollsspelare med att studera på heltid.
Lagkapten My Cato är i en lite annan sits. Hon kan numera leva på sin fotboll berättar hon, men väljer ändå att arbeta extra ett par gånger i veckan hos företaget Swedol, som säljer arbetskläder.
– Jag hjälper kunder och trycker kläder. Jag tycker det ger mig mycket socialt att få jobba och att få tänka på annat än bara fotboll, säger hon.
Vad skulle det betyda för er spelare om ni alla kunde leva på fotbollen?
– Det är väl egentligen helt avgörande. Det är en helt annan grej att kunna lägga hundra procent på fotbollen och hade varit en otrolig lättnad. När man kommer hem sent från en bortamatch till exempel och så ska du upp och jobba dagen efter. Kan man leva på fotbollen så behöver man inte göra det, säger Sofia Hjern.
– Det är en stor skillnad att ha ett jobb vid sidan av, både mentalt och fysiskt. Det är klart att ju mer vi tränar desto mer behöver vi vila också, men nu behöver folk gå och jobba i stället, säger My Cato.
Att klubben strävar efter att damerna inom tre år ska kunna leva på sin fotboll är en sak.
Att genomföra det något annat – speciellt i en tid med stora ekonomiska utmaningar.
Vad behöver ni se från klubben för övertygas om att det här kan genomföras?
– Det är jättebra att man börjar här och visar engagemang, men så behöver man också visa det man handlingar. Handlingar väger mer än ord. Att man investerar pengar. Det handlar om ekonomiska resurser. Att erbjuda spelarna bättre kontrakt. Just nu är det en ganska stor skillnad mellan den som tjänar mest och den som tjänar minst. Det handlar om att få en högre lägstanivå, säger Sofia Hjern.
"Det är en stor skillnad att ha ett jobb vid sidan av, både mentalt och fysiskt", säger My Cato.
Vad behövs mer för att ni ska kunna leva på idrotten?
– För vår del är det framför allt lönerna det handlar om. Mycket har redan blivit bättre. Det är lönerna som är för långt ifrån. En annan del i projektet som är väldigt viktig men som kanske inte påverkar oss så mycket är att det ska vara heltidsanställda tränare som arvoderas på ungdomssidan. Det är en jätteviktig del i processen med att utveckla nya spelare, säger Sofia Hjern.
– På herrsidan pratar man alltid om "grabbarna från stan". För att vi ska nå dit på damsidan också och få "tjejerna från stan" så gäller det att vi får in bra tränare i flicklagen så att fler tjejer kan ta klivet upp till oss, säger My Cato.
Hur ser ni på de skillnader som är mellan herr- och damfotbollen?
– Det är ju orättvist. Så är det. Men någonstans vill jag se de ljusa i det. Tittar vi tillbaka fem år så är det helt andra förutsättningar med hur det såg ut då. Det är fler som kan jobba mindre och få bättre förutsättningar. Jag är väldigt glad att det är så många som jobbar för att det ska bli bättre, säger Sofia Hjern.