Det blir lätt domedagsstämning i den här världen. Som när Djurgårdens VD och sportchef såg ut att sitta gisslan i ett ursäktande videoklipp efter derbyförlusten mot AIK för några veckor sedan. Till och med superettans serieledare har fått utstå massiv kritik på sistone.
Skillnaden jämfört med IFK är att den norrköpingska trenden inte enkom handlar om enstaka matcher och det som händer på planen. Här råder, åtminstone ganska ofta, smärre kalabalik både på och utanför de kritade linjerna.
Hela havet stormar, IFK-världen gungar.
Alexander Fransson fick inte vända hem. Det fotbollspolitiska spelet nådde nya nivåer när tillförordnade sportchefen Magni Fannberg kritiserade sin egen styrelse och hemmaklacken beslutade att kräva styrelsens avgång efter nuvarande mandatperiod.
Magni Fannberg är väl insatt i det fotbollspolitiska spelet och klubborganisatoriska frågor. Svenskislänningen utmärker sig som en kravställare och är allt annat än en ja-sägare. Den människotypen behövs när IFK ska göra en handlingsplan i hopp om ljusare tider.
Herrlaget har de senaste säsongerna gått från guldplaner till bottenkamp. I P19-sfären har IFK på mindre än ett år blivit mästare och hamnat i ett läge där mycket talar för degradering.
Ett extrainsatt årsmöte på det, en dyster ekonomisk prognos och en rad andra faktorer sätter en alarmerande stämpel på föreningen.
Men allt är faktiskt inte katastrof. Damlagets framfart och rekordförsäljningen av My Cato påminner om det.
Vito Hammershöy-Mistratis kusliga förmåga att dyka upp som poängmakare också.
3–3 på matchens sista spark, en värdefull poäng och elektrisk stämning trots att det var säsongens nästa sämsta publiksiffra på Platinumcars arena.
Matchen blev ungefär lika galen som förspelet.
Att just Christoffer Nyman klev fram en dag som denna känns inte som en slump. Den levande legendaren närmar sig hundra mål i den här serien och är en av de bästa på sin position. Tio mål och två assister på tjugo allsvenska matcher i år är ett ruggigt facit med tanke på att han i nästan en halv säsong spelade i ett till stora delar dysfunktionellt lag.
31-åringen är betydligt mer involverad än i våras och kommer bland annat till fler avslut. Underliggande statistik förstärker tesen om ett spelmässigt lyft.
Även Arnór Traustason har med sina prestationer lett det här laget, men han saknades mot Häcken precis som mittfältspartnern Ismet Lushaku.
Det är starkt att göra den här insatsen mot ett lag som för bara några dagar sedan störde ett habilt Bundesliga-gäng.
Hösten handlar om att härda ut och hålla sig kvar i allsvenskan för att kunna ta ett tydligt organisatoriskt grepp framgent. Klubben måste styra om kursen, annars kommer IFK hänga på repen och slutligen ramla ner i superettans avgrund.
Eftersom den nya valberedningen inte är på plats går det att diskutera tajmingen kring supporteraktionen. Värt att komma ihåg är att styrelsen, överraskande nog, inte sparkade Andreas Alm eller någon av hans tränarkollegor efter vårsäsongen. Och två kulturbärare har hämtats in under sommaren.
Styrelsen förtjänar kritik, men det går att hålla två tankar i huvudet.
IFK-ledningen har mycket att lära, exempelvis av söndagens motståndare. Jag minns när Häcken spelade gråa superettanmatcher på Rambergsvallen. Medan många klubbar med stora anor haft förtvivlat svårt att handskas med arv och framtid är Häcken en föregångare kring hur bra det kan gå om proaktivitet, tålamod och en tydlig röd tråd på och utanför planen står i fokus.
IFK har en lång resa att göra innan stormen lägger sig.