Krisen vägrar släppa greppet om IFK:s herrar. Här deppar Tim Prica efter en av säsongens matcher.
Marcus Thapper är fristående krönikör i NT, med fokus på supporterperspektivet runt IFK Norrköping.
Det där med två lag håller många jag känner på med. Inte klubblag och landslag alltså, för det är väl vad det är, men två klubblag. Många håller mycket på IFK Norrköping och typ Manchester United – och det verkar så himla klurigt. Just i det fallet extra dumt, eftersom båda klubbarna mestadels håller på med massor av dårskap, men jag tycker överlag det känns korkat. För vad är chansen att båda lagen faktiskt gör bra saker samtidigt? Kommer man inte alltid vara irriterad på minst ett av dem?
Vi har ju faktiskt två lag numera. Som man verkligen bryr sig om.
Det som är okomplicerat och skönt är att det är samma klubb, alltså dam och herr. Det som är komplicerat och jävligt är att det är två. För när herrarna nu har uppehåll kunde man utan störningsmoment följa damerna. Vilket är en fröjd.
Andra säsongen i högsta serien, en femteplats och enorm utveckling. Den interna utvecklingen, alltså spelare som tagit riktigt stora kliv under säsongen, gränsar till makalös. Inför säsongen var en IFK-spelare med på Sportbladets lista över seriens 20 bästa spelare (Fanny Andersson). Nu tycker jag att vi har ett av seriens bästa mittbackspar i Maya Antoine och Ebba Handfast, Wilma Leidhammar har blivit en av damallsvenskans mest spännande spelare och Sara Kanutte Fornes skuggar toppen i skytteligan.
Lägg till ett sportcheferi av hög klass. En av damallsvenskans största försäljningar i My Cato. Och Carrie Jones ser redan ut som en väldigt spännande ersättare. Unga spelare som Svea Rehnberg, Viktoria Veber, Sigdis Bardardottir med flera är framtiden.
Viktiga kontrakt har förlängts och får sportchef Dennis Popperyd bara kråkan på papper från Vesna Milivojevic och/eller Sara Kanutte Fornes ser truppbygget väldigt spännande ut inför nästa år. Vi är på en riktigt bra plats och blicken är riktad uppåt och framåt. Det är dessutom ett väldigt charmigt gäng och ett lag som man är förtjust i. Jag tycker om att se oss spela fotboll.
Så har jag känt hela året. Det har varit en fröjd att titta på matcherna och följa vår spikraka väg uppåt. Ändå har jag skrivit väldigt lite om det. Pratat ganska lite om det med kompisar. Skrutit ganska lite om det för min fru. Och faktiskt gått alldeles för sällan på damernas matcher. Varför då?
Jo, för att vi har två lag.
För att ångest, oro och irritation tar mycket mer plats i ens hjärna än något som känns bra och stabilt gör. Har man en vanlig dag på jobbet, som känns bra, då har man inte så mycket att berätta om. Kommer man däremot hem från jobbet och allt har varit total katastrof, då kan man prata i timmar om sin dag.
Och det är därför det är förjävligt med två lag. Man kan liksom inte få sin hjärna att fokusera på laget som gör en lycklig. Herrarnas moln hänger över hela min tankeverksamhet och har blockat glädjen över damernas år. Och det gör mig så ofantligt irriterad nu när jag tänker på det.
Så nu kommer jag med en ny plan. Att jobba med mig själv och kunna vara lika delar glad och ledsen. Att gå på varenda herrmatch för att försöka rädda och stötta det som går dåligt. Prata om skiten efter. Men också att skärpa mig. Att gå på varenda dammatch för att fira det som går bra. Och prata om det ljuvliga laget.
Gör som jag. Det kan inte vara värt det att bara vara irriterad? Börja släpp in damerna och ljuset. Våga vara både irriterad och glad – inte bara sura. Vi ses på Curva Nordahl på båda lagens matcher från och med nu.
För vi har två lag.