Hammarby–IFK Norrköping.
Ett mål mot ett.
175 miljoner kronor mot 7 miljoner kronor.
Måndagens allsvenska möte innehöll mer än 93 minuter fotboll och en blytung skrällpoäng för IFK.
Bottenlaget utmanade topplaget från första minuten och gjorde en till stora delar solid insats. Vito Hammershöy-Mistrati spelar knappt, ändå har dansken blivit en frekvent poängräddare och en av seriens mest effektiva spelare. Det börjar bli läskigt, nästan obehagligt, att han gång på gång visar den förmågan utan att bidra särskilt mycket i det stora spelet.
IFK har lyckats bli ett svårslaget, forceringsdjävulskt och inspirerat lag medan bottenkonkurrenter som Halmstad och IFK Göteborg ser stabbiga ut.
IFK må lämna Tele2 arena med en skön känsla, men oavsett utgången i den här matchen finns mycket att lära av Hammarby.
De allsvenska klubbarna säljer för mer än någonsin, bara i år har en miljard fördelats på 15 av 16 klubbar. Gais, som annars står för så mycket gott, har inte håvat in cash och IFK, med 7 miljoner kronor, är därmed den klubb som sålt för minst. Till och med Västerås är på väg att få 25 miljoner för en spelare som så sent som i fjol mötte Smedby och Sleipner i division 2.
Hammarby? 175 miljoner i försäljningsintäkter, exklusive en del bonusar. Bara Malmö FF och Djurgården har sålt för mer.
Det är ingen slump.
Efter flera år där Hammarbys herrlag underpresterat sett till sin ekonomiska sits sjösattes en kursändring. Klubben har skapat en tydlig identitet, en fotbollsideologi som går att förstå sig på. Kultursättande figurer har tagit plats i laget och organisationen. Det verkar finnas ett holistiskt synsätt bland ledande personer, som eftersträvar liknande filosofier från F14-laget till herrtruppen.
Det kanske aldrig resulterar i ett SM-guld, men min övertygelse är att det här är den rätta vägen, det mest genuina försöket, för en klubb som Hammarby.
Medan folket på Årsta inhalerar influenser från Dinamo Zagreb, Brighton och Ajax bör IFK börja med att ta input av allsvenska konkurrenter. Torsdagens motståndare Elfsborg är en annan föreningsförebild.
Det går att handla och tänka långsiktigt och samtidigt placera värdefulla trepoängare i den sportsliga tabellen. Elfsborg, Sirius, eller för den delen superettans serieledare Landskrona BoIS, har inte direkt blivit svagare av sina tydliga strategier på det organisatoriska bordet.
I våras skreks det högljutt efter att fler IFK-ungdomar skulle få mer speltid. Det går inte att stoppa in en drös ynglingar och tro att allt är frid och fröjd, att varenda en ska blomstra och inkassera storkovan. Det handlar om hur klubben behandlar ungdomarna, vilket spelsätt och vilken vardag de implementeras i.
Moutaz Neffati har blivit ett lyckat exempel efter en halvmärklig, och väldigt kort, utlåning till Island. Om saker och ting skulle stå rätt till i IFK, vilket det som bekant inte alltid riktigt gör, hade U20-landslagsmannen kanske redan fått ett nytt kontrakt på bordet trots att han initialt har drygt två år kvar.
Parodiskt nog har långa Norling-kontrakt blivit en del av IFK:s nedåtgående kurva de senaste åren, men samtidigt finns hårdfakta på att längre avtal är en av nycklarna för progressiva verksamheter.
Den här kvällen ställdes hyllade Kim Hellberg, 36, mot kritiserade Andreas Alm, 51. Antagligen var Hellberg högst upp på IFK:s önskelista i vintras, men det är rimligt att anta att det inte alls var aktuellt för ett av landets mest spännande tränarnamn.
Just i dag var han inte tillräckligt stark, men i morgon fortsätter han smörja den tydliga grönvita tråden.
IFK måste hitta något liknande att luta sig emot.
Det allsvenska kontraktet måste bara säkras först.