Efter fyra allsvenska matcher har IFK Norrköping sex poäng och 10–9 i målskillnad.
Efter en kött och potatis-halvlek, som var monoton och temposvag, suckade kepsprydda gubbar och andra kappvändande människor. Det var symptomatiskt att matchens första 90 sekunder handlade om två långa inkast och en hörna från träiga Halmstads BK.
För att tala klarspråk: IFK Norrköping var inte alls bra före paus, men det är enligt mig en naturlig del av processen.
Huvudsaken är vad som skedde efter det.
IFK växlade upp, tryckte plattan i mattan och fick Halmstad – som har störst doldisstämpel i serien – att se ut som ett superettangäng.
Hemmalaget sårade bottenlaget rejält. Det blev übertydligt att bollen inte är alla HBK-spelares bästa vän, medan David Moberg Karlsson, Sebastian Jörgensen och flera andra är som skarpast med läderkulan tätt intill kroppen.
Ísak Andri Sigurgeirssons 1–0-mål föranleddes av 13 passningar och bollinnehav i 40 sekunder. Kontrollerat, systematiskt och estetiskt tilltalande.
Folket på huvudläktaren hann knappt sätta sig innan 2–0, och nummer 102 för Christoffer Nyman, kom efter nytt klapp-klapp-spel.
Efter att ha blivit petad mot Elfsborg gjorde Ísak Andri Sigurgeirsson ett mål och en assist. I andra halvlek började islänningen flyta förbi motståndarna. Lekfullt och effektfullt.
IFK förtjänade mer mot AIK och Elfsborg. Förlusterna skapade ett nytt ingångsvärde inför påskaftonens bjudning. Det här var en match som IFK skulle vinna. Att håva in beställningssegrar är inte en självklarhet för ett nykomponerat lag under omproduktion.
Efter tre och en halv omgång vill jag, med lagom sansad ton, påstå att IFK är ett av allsvenskans mest sevärda lag, tillsammans med bland andra Mjällby och Hammarby. Den här klubben har börjat uppträda med lirarnas lag igen.
När Martin Falks mannar (och tonåringar) agerar aggressivt, framåtlutat och våghalsigt är de som bäst. De behöver se framåt, inte bakåt, för att må som bäst.
Samtidigt finns cyniska inslag som är ack så viktiga för att kreatörerna ska kunna skina. Till exempel de uppoffrande djupledslöpningarna från Arnór Traustason, som inte hade sin tekniskt skarpaste dag.
Om 70 procent vatten täcker jordens yta gissar jag att pudelkloke Jesper Ceesay rör sig över ungefär lika många oceaner. Christoffer Nyman är "Totte". David Andersson har nått en milstolpe med sin första allsvenska nolla.
Och det går inte att bortse från Ismet Lushakus inhopp. Han var löjligt bra och krönte insatsen med ett drömmål. Tyvärr varade uppvisningen bara i 20 minuter.
Tänk, i höstas följde Ismet Lushaku IFK:s nervdallrande säsongsöde från soffan. Han fick inte ens ta promenader med familjens hund på grund av hjärtsäcksinflammationen som satte punkt för debutsäsongen i Peking-land.
Nu är 24-åringen uppenbarligen en av Martin Falks favoriter. Jag förstår det, för i grunden har Ismet Lushaku kapacitet för att bli en allsvensk toppspelare. Men att knö in honom i startelvan medför huvudbry för tränarstaben. Konkurrensen är skarp, kursändringen med truppstrukturen har ändrat på förutsättningarna och satt fler spelare i positivt utmanande positioner.
Efter 3–0-segern lyfte Martin Falk själv fram Tim Pricas inhopp. Tonåringarna Axel Brönner och Åke Andersson, som rankas högt i tränarrummet, blev kvar på bänken. Alexander Fransson också.
Nu nalkas tätt matchande, vilket sannolikt kommer innebära någon form av roterande inslag.
Känslan är att många spelare stampar och frustar för att få visa vad de kan, och att tränarna har öppna dialoger med de som blir åsidosatta.
Redan på torsdag blir det håll igång igen. Kamratmöte på Parken.
Efter sju mål på två hemmamatcher bör Norrköpingsborna vara nyfikna på vart det här ska ta vägen.