Efter sex raka säsonger där hon gjorde 65 mål på 113 seriematcher, lämnade Lovisa Gustafsson IFK Norrköping efter förra säsongen. I januari stod det sedan klart att Norrköpings adopterade Hedemora-tjej för första gången skulle testa vingarna utomlands.
SC Huelva i spanska högstaligan blev hennes nya klubbadress. Ett lag som vid Gustafssons ankomst låg dyngsist efter att bara ha gjort sju mål och tagit en poäng på de tolv inledande matcherna.
– Vi fick ju mest spela försvar, vilket innebar att jag som forward bara sprang runt längst fram. Så det var ju inte jättekul, säger Lovisa Gustafsson till NT.
Efter anfallarens intåg gick det inte mycket bättre för klubben, som behöll sin status som jumbo resten av säsongen. När allt var sagt och gjort kom Huelva inte ens upp i tvåsiffrigt antal poäng.
– Jag höll inte riktigt med tränaren om hur vi skulle spela. Jag tycker vi hade väldigt bra spelare så om vi bara hade haft ett mer offensivt tänk tror jag vi hade kunnat vara bättre. I stället skulle vi försvara oss igenom allt, och när vi väl vann bollen skulle den bara skickas upp på mig som stod ensam mot fyra backar.
På 773 spelade minuter lyckades Gustafsson inte göra ett enda mål.
– Jag kom till kanske två avslut på alla matcher jag startade. Vi var liksom aldrig uppe i straffområdet så det var skittråkigt, säger hon med ett lätt skratt.
Var du medveten om vad du gav dig in på när du åkte ner dit?
– Jag visste att det skulle bli tufft, men inte att jag skulle komma till ett så pass försvarande lag. Det gick inte att göra något när jag var så ensam där uppe. Hade jag vetat om det hade jag kanske inte gått dit.
Även fast hon fotbollsmässigt inte fick ut det hon ville, ångrar hon inte sitt beslut.
– Absolut inte. Det har verkligen varit ett äventyr där jag vuxit både som person och fotbollsspelare. Det var en annan, mycket tuffare miljö att vara i, men man kom in i det snabbt och det var en jättekul upplevelse.
Då kontraktet med Huelva var skrivet fram till sommaren, stod det länge klart att hennes karriär skulle gå vidare någon annanstans. Trots intresse från utlandet, blev det förra veckan klart att 30-åringen återvänder till Sverige – för spel med Malmö FF i elitettan.
– I början var jag helt inne på att vara kvar utomlands. Jag hade lite olika alternativ från andra länder, och kände mig inte helt klar med utlandet eftersom jag aldrig fick ut det jag ville av mina offensiva kvalitéer. Men när det här erbjudandet från Malmö kom kände jag att jag inte kunde tacka nej.
Malmö FF startade upp sitt moderna damlag inför säsongen 2020, och har sedan dess minst sagt flugit upp genom seriesystemet.
Efter 4 raka uppflyttningar, 74(!) raka segrar och den hisnande målskillnaden 569–25 är de storsatsande skåningarna i år nykomlingar i elitettan där målet återigen är att gå raka vägen upp.
Lovisa Gustafsson har hunnit bo i Malmö en vecka nu och är imponerad av MFF:s damverksamhet.
– Man märker verkligen skillnad på hur den här klubben satsar och deras förutsättningar. De har bättre ekonomi än vad jag varit van med tidigare, och en större satsning på damerna. Man får verkligen allt. Här känner man sig mer som en herrspelare.
Mycket av tiden har hittills spenderats på arenan, där hon är mellan 12:30 och 17:30 varje dag.
– Det är lite längre dagar än jag varit van med, men det är kul. Det är ett lite mer professionellt tänk här än andra klubbar, så då blir det mer heldagar. Vi ses under en längre tid, käkar ihop varje dag och här behöver jag inte jobba alls vid sidan av. Det blir nästan som en vanlig jobbdag.
Även fast Malmös förutsättningar är ett plus, var det inte det som huvudsakligen lockade.
– Även fast Malmö just nu är snäppet bättre har jag haft bra förutsättningar i IFK också, så det var väl inte det som jag strävade efter mest. Det var mer Malmös plan för mig och just att de har förtroende för mig som lockade. Jag känner inte att jag haft någon som verkligen tror på mig de senaste åren, men det fanns det här.
Efter att ha varit en av lagets främsta spelare i elitettan präglades Gustafssons sista säsong i IFK av en ryggskada som sedan följdes upp med bristande speltid. Att hon inte fick det att lossna under sin hittills enda säsong i damallsvenskan – gör att det finns en revanschlusta inom henne.
– Det var väl också lite därför jag valde att lämna IFK. Jag kände att jag inte riktigt fick chansen efter skadan förra våren. Att jag inte fick de förutsättningarna. Jag vet att jag kan spela på den nivån om jag får förtroende från tränaren och de runtom.