Martin Falk har lett en dryg veckas träningar i Norrköping.
Marcus Thapper är fristående krönikör i NT, med fokus på supporterperspektivet runt IFK Norrköping.
Martin Falk och hela det nya gänget är på plats, premiärträningen är avklarad och träningsmatcherna närmar sig med stormsteg. När man går ut blir man dyblöt, sur och ledsen – vilket betyder att cupen snart är här.
De senaste åren har jag främst kopplat dessa dagar till en känsla av oro. Men, som jag tassat på i tidigare krönikor, är det nu något slags hoppets år för mig.
Premiärträningen, med fina raketer och pyroshow, satte i gång maskineriet av längtan rejält. De sedvanliga små rapporterna kom om att "Totte" Nyman såklart såg ut att vara hungrigare än någonsin.
Internt verkar Martin Falk redan ha befäst sin nya position. Både spelare och övrig personal känns, i alla fall utåt sett, imponerade av hans övningar, tempo på träningarna och allmänna person. Även jag är med på tåget där. Jag slukar Martin Falks intervjuer. I NT och i podcastform hos Tuttosvenskan eller Fotbollsmorgon. Allt låter så bra. Han låter smart, genomtänkt och hungrig. Det är dessutom nästan komiskt hur mycket man slås av tanken: "Oj, han är ju en vanlig, trevlig kille?"
På det sättet måste Rikard Norling, Glen Riddersholm och Andreas Alm vara tacksamma att ersätta. De tre har såklart enorm rutin, fotbollskunskap och annat – men just när det kommer till att vara "ganska normal i intervjuer" är det ... speciella figurer.
Jag har verkligen gillat alla på olika sätt, men tre i rad kanske blev lite mycket? Jag vet inte.
Norling var ju så himla speciell, på ett underbart sätt. Bitvis obegriplig, bitvis väldigt rolig, alltid med känslor och sina egenpåhittade uttryck.
Riddersholm framstod ju till och från som en total dåre. Kanske framför allt när han sprang runt med tuschpennor och skrev livscoachande citat på väggarna inne i Platinumcars Arena.
Och Andreas Alms träighet i media var väldigt speciell. "Om det var jobbigt att förlora? Det beror på vad du menar med 'förlust'. Det ordet kan ju vara en sak för dig, en för mig och en helt annan för en tredje. Förlust... Är inte en vinst en förlust för vissa?"-svaren kunde vara enerverande, får man säga.
Jag kan verkligen uppskatta det, såklart. På något sätt är man som fotbollskonsument och supporter på någon slags ständig jakt på karaktärer. Det är ju sådant som fastnar som kul små bitar i ens snack med polare. Men som sagt, efter tre stycken karaktärer finns det kanske en mättnad. Eller så är man alltid på jakt efter något annat? Har man haft Lasse Lagerbäck är det lätt att vara sugen på Erik Hamrén.
För när Martin Falk pratar om fotboll, truppen, IFK Norrköping och annat så känner jag mig trygg. Det låter mest som en kille som är fotbollsnördig och har en tydlig plan. Det, i kombination med Magni Fannbergs tydlighet, känns precis rätt. Och även om jag vanligtvis är ute efter karaktärer så kommer jag på mig själv med att drömskt tänka motsatsen. Säg inget konstigt nu. Gör bara smarta grejer. Spela rätt spelare, med rätt ålder. Bygg metodiskt. Skriv inget om att "drakar lyfter i motvind på väggen".
Strax inleds säsongen med en träningsmatch mot Värnamo. Jag kan knappt bärga mig. Hur ska vi spela? Vilka ska spela? Ska de unga äntligen få blomstra? Får vi fram en ny Moutaz Neffati, alltså en egenfostrad stjärna, i år? Och kommer jag vara stark i peppen? Eller kommer den fallera helt, och jag återigen bli en mörk supporter, vid 3–0 till Värnamo?
Det blir onekligen ett spännande år.
För övrigt anser jag att man ska förlänga med Noel Sernelius, Axel Brönner, Åke Andersson och Daniele Burubwa.