Stjärna på Parken – kultspelare på Söderstadion. 52-årige Patrik Andersson, fostrad i Waria, hann med att göra rejäla avtryck i både IFK Norrköping och Hammarby.
Det är de fem åren i Stockholm som nu lyfts fram i den nyutkomna boken "Grönvita kultspelare – sex Bajenprofiler 1970–2008". "Patte" har intervjuats av författarna Jonas Cederquist och Magnus Hagström, liksom profilerna Matte Werner, Klasse Johansson, Uffe Eriksson, Pétur Marteinsson och Suleyman Sleyman.
Boken är redan en julsuccé på Söder med över 2 000 sålda upplagor. I veckan fick Patte Andersson agera lokalt dragplåster i Norrköping när han satt och signerade boken på Cromwell House.
Boken innehåller ett par sköna anekdoter från hans liv utanför planen, men fotbollen är självklart central.
– Vi gick upp 1997 och då var det bra tryck på hösten. 1998 hade vi ett väldigt bra år där vi kanske skulle ha vunnit, men vi slutade trea till sist. Guldet kom 2001 men jag la av 2000 i Bajen. Ryggen var inte bra men jag gladdes med dem så klart, konstaterar han i stojet på restaurangen.
Vem, förutom du då, sticker ut mest av kultlirarna i boken?
– Jag känner ju allihop men Pétur och hans fru bodde på femte våningen i Hökarängen där jag bodde, så det är klart att det är en jävligt bra polare. En fantastiskt bra mittback också.
Hur har försäljningen gått här i dag?
– Jag tror vi är uppe i 15–20 böcker nu. Men det kanske är svårt på en vardagskväll också.
Patte har inga problem att vara omtyckt och ihågkommen i två klassiska klubbar.
– Delen om mig handlar lika mycket om IFK-åren. Hur man än vrider och vänder på det är IFK nummer ett, så är det. Jag började gå och titta på dem när jag var tre år och stod med farsan på "Berget". Jag spelade där i 10,5 år så det är klart att jag är IFK:are. Men Hammarby var ett lag som jag alltid ville spela i. Jag tycker om deras spelstil och det var fantastiskt roligt att spela där, säger han.
Förläggaren Per-Olof Pärpa från Idrottsförlaget var också med på signeringen.
– Patte var den första spelaren som vi valde ut till boken. När han intervjuades inför 100-årsboken höll inspelningen för en egen bok, och det var så jag kom på det. Jag skrattade så jag höll på att dö när jag läste storyn om hur han tog tåget själv ner till Spanien, eftersom han var flygrädd, och hamnade med det här riverdance-gänget. Helt sjukt, säger han och skakar på huvudet.