Jonathan Levi och hunden Bentley på promenad genom stan, Sporten hängde på för ett samtal om fotboll och livet därutöver.
Bentley har blivit en av Jonathan Levis bästa vänner. Han är en jaktcocker spaniel, är ett och ett halvt år och är den första att trösta när IFK förlorat.
– Det är en kärlek jag inte visste att man kunde känna för ett djur innan, säger IFK-spelaren.
Sporten hängde med på en promenad runt stan, från Folkparken, via Himmelstalund, Åbackarna, Industrilandskapet och tillbaka. Och det hann bli ett samtal om allt, fotboll, livet och framtiden.
Jonathan Levi gillar att uttrycka sig, att tycka saker och att vara något annat än bara välkänd för det han uträttar på planen. Den här veckan har dock präglats mycket av förlusten mot Hammarby.
– Men det där märkte jag när vi fick honom, säger Levi och pekar mot Bentley som sniffar längs gräskanten. Det var i början av förra säsongen och det gick trögare för mig. Vi kom hem från Varberg borta klockan tre på natten och han var överlycklig. Oavsett vad som hänt kan man inte vara arg längre när man träffar honom. Det är det som är så fint.
Var det en jobbig känsla när ni inte räckte till riktigt mot Hammarby i andra halvleken senast?
– Ja, det var det. Sedan får vi acceptera att de var duktiga. Jag var grymt besviken med tanke på det "bortastå" som vi hade med oss. Vi ville visa för dem. I andra gick vi ner oss, jag själv inkluderad. Det är ingen som tar steget fram och det är ett ansvar jag tar mycket på mig själv. Jag ska vara en som gör det och vara bra i den typer av matcher.
Vet du var ni står än, ni har vunnit lite men har också en del förluster?
– Det är en bra fråga ... Vi tror på det vi gör. Vi vet var vi står sett till hur skickliga vi är, men vi har behövt kliva fram mer i matcher som mot AIK och Hammarby. Fotbollskanalen frågade också om tåget till toppen gick senast, jag förstår vad ni menar men samtidigt är det 21 omgångar kvar.
Medan vi går under riksvägen och med Strömmen på vänster sida berättar Jonathan Levi hur mycket han tycker om allsvenskan för dess oförutsägbarhet. Allt kan hända. Inte ens Malmö FF vinner alltid.
– Det var otroligt ifjol, när vi mötte Degerfors borta, utan att jag säger något, så kommer domaren fram till mig i halvtid och säger; det här är ingen match som passar dig va? Jag skrattade lite. Sedan i sista omgången, mot IFK Göteborg och det är minus sju grader, så kommer domaren igen och säger; det här är ingen match för dig va? En annan domare. Vad då, har jag den auran, haha? Men jag tycker det finns många roliga matcher i allsvenskan.
Jonathan Levi och hunden Bentley på promenad genom stan, Sporten hängde på för ett samtal om fotboll och livet därutöver.
Född i Glumslöv (mellan Landskrona och Helsingborg), debuterade i A-laget i division 6 tidigt, gick vägen via Eskilsminne, Helsingborgs akademi, Landskrona Bois och Öster via Rosenborg (utlånad till Elfsborg) till IFK.
Nu är IFK den klubb han varit längst i karriären i.
– Det är här jag trivts bäst. Allt från fotbollen till privat med sambon (Rebecca). Vi saknar kusten, vi skåningar skryter gärna om den. Men annars känns det som vi varit här längre än två och ett halvt år. Och det känns ömsesidigt, att klubben och fansen känner samma. Det gör det extra kul att vara här. Jag kanske inte är den bästa i allsvenskan men folk uppskattar mig ändå och för mig blir det viktigt hur jag beter mig.
Det är viktigt för dig att vara mer än bara fotbollsspelare?
– Ja, det är det. Jag vill utvecklas som människa och visa även en ny generation att inte bara tänka på fotboll. Det är kul om du kommer fram och säger att jag är duktig på fotboll, det är det jag jobbar stenhårt för, men det betyder lika mycket om du kommer fram till mig och säger att jag är en bra människa, säger Levi medan Bentley får syn på en fågel som upptar lite av intresset för en stund innan vi går vidare.
Levi fortsätter:
– Särskilt viktigt är det när det är barn i närheten. Jag har så starka minnen själv från den tiden. Min mamma var duktig på friidrott och jag var med henne på friidrottsarenan i Helsingborg mycket. Där var ofta Johan Wissman, kommer du ihåg honom?
Ja, sprintern.
– Exakt. Han tränade där och jag försökte hela tiden göra mig synlig för honom. Han visste att jag var mammas son, och när han hälsade och skojade med mig var det det bästa jag visste. Även hennes egna adepter som hon tränade, även om de inte var lika duktiga. Jag minns det som igår, därför försöker jag alltid göra samma saker för barnen. Jag vill att de också ska kunna drömma om det och en dag kanske prata om det som du och jag gör nu.
Jonathan Levi satte två mål och gjorde två assist mot Sundsvall.
Det är inte alla fotbollsspelare som brukar tycka för mycket, eller sticka ut, i intervjuer. Jonathan Levi har åkt på smällar på vägen för sin frispråkighet, men gillar att säga vad han tycker även när det inte är det förväntade.
– Ja, men sedan har jag lärt mig att hantera det. När jag sagt något dumt så tyckte jag förut att det var ganska jobbigt. Jag har varit en sådan som brytt mig och tagit åt mig ganska mycket. Jag säger inte att jag inte bryr mig idag, men det är betydligt mindre. Speciellt när det är saker jag känner mig trygg med. När det kommer till vad Magdalena Andersson säger om Turkiet skulle jag inte uttala mig, men annars tycker jag det är kul.
– Jag söker inte uppmärksamhet men vill bli definierad som mer än fotbollsspelare. Det är därför jag tycker det här med Oscar Linnér och det som hände honom ... jag förstår till 100 procent att det han sa var klumpigt och kunde sagts på ett annat sätt men det som gör mig glad är att han står där och säger det han känner. Det är väl det du vill höra? Vi vill ha känslor.
Att uttrycka dig genom att färga håret i olika färger och ha nagellack, vad betyder det för dig?
– Jacob (Ortmark) frågade mig häromdagen om jag gör det för att provocera. Ja, men litegrann. När jag färgade håret rosa var det också för att jag kände att jag kan bära upp det ganska bra. Det är extra kul när Viktor Agardius kommer fram till mig och säger att hans son vill måla naglarna med mig. Sådant betyder mycket för mig. Jag gör det här mycket för mig själv också, för att Jonathan tycker att det är ballt. Men jag har inte alltid varit så här stark.
– Jag kommer från en liten by och skulle in till storstan Landskrona för att gå gymnasiet. Då brydde jag mig mycket om folks åsikter och i den åldern vet man inte var man har sig själv i allt det där. Jag känner mig tryggare i mig själv nu även om det finns mycket att jobba på också. Därför är det roligt att utmana sig själv.
Jonathan Levi och hunden Bentley på promenad genom stan, Sporten hängde på för ett samtal om fotboll och livet därutöver.
På andra sidan Strömmen, med Färgargården allt närmare, berättar Jonathan Levi om vägen från lilla Glumslöv och hur han som ung blev bra väldigt tidigt.
– Jag var jätteduktig upp till jag var kanske tolv år. Folk som kände mig från andra klubbar sa att jag var överlägsen. Men det var en liten by på tio personer som spelade i vårt lag. Det är 15 år sedan nu och jag kanske kommer ihåg fel, men jag minns att jag fick en utskällning i skolan för att jag var för kaxig. Det tog hårt på mig, jag ville absolut inte uppfattas så. När vi spelade på konstgräset, KG som vi kallade det för på Glumslövs IP, körde vi alla mot alla och om man gjorde mål gick man vidare. En åkte ut. Det var många gånger jag dribblade förbi några och sedan "råkade" missa för jag ville inte vara den kaxiga, säger Levi som inte glömt första tiden i moderklubben.
– Jag har sagt att jag ska spela minst en match till i den tröjan. Det kommer inte bli en hel säsong, det kommer min sambo aldrig gå med på. Förhoppningsvis dröjer det till jag är 40.
Med tanke på din starka form i vår, har du börjat fundera på proffschansen?
– Absolut. Det är därför jag inte kommer att säga att jag kommer stanna i IFK hela tiden. Jag vet hur det tas emot och om man skulle lämna två månader senare ... inte för att jag vet om jag ska göra det nu, men det finns praktexempel på sådant och det blir inget bra avslut i så fall. Jag har alltid drömt om framför allt Italien, jag vill gärna testa det och händer det så händer det.
Du har sagt till agenten att bara höra av sig om det är Italien det handlar om?
– Han har frågat mig om jag inte kan öppna en annan dörr också. Ja, kanske. Italien är som det är. Om man är i en klubb som pendlar mellan serie A och serie B så kan man ha fem tränare på en säsong och 60 spelare i truppen. Jag vill inte åka till ett lag och inte få spela, det är kaos och sedan kommer man tillbaka till Sverige ett år senare i sämre slag än när man åkte.