"Årets roligaste dag, det vill säga bortaderbyt när vi invaderar grannstaden, borde det ju gå att få lika många att hänga med på som typ Bajen hemma med herrarna", skriver Marcus Thapper.
Marcus Thapper är fristående krönikör i NT, med fokus på supporterperspektivet runt IFK Norrköping.
Sportsligt är vi nog ändå där med båda våra representationslag, eller hur?
Känslan inför damernas 2025 är faktiskt makalöst mysig. Inte nog med att man ser sammanställningar lite här och var angående tidernas dyraste försäljningar i damallsvenskan med My Cato i topp – det är ju faktiskt väldigt intressant på plan. Wilma Leidhammars utveckling under hösten ser ut att fortsätta, nya Jada Conijnenberg på topp verkar kanon. Hon gjorde ett bicycleta-mål på träning! Bara en sån grej kan kittla rejält i januari. Och Jessica Wik är ju ett nyförvärv som nästan är för bra för att vara sant. Samtidigt som Rosengård nedrustar, Linköping numera är ett tydligt sämre lag än IFK och sådant där härligt. Så vi rör oss framåt. Känslan är att vi verkligen kommer att kunna utmana om en topp tre-plats och Europaspel redan i år – och även om det inte blir så är den känslan helt underbar.
Herrarna har tagit kliv sedan 2024, det kan vi alla se. Framför allt spelar IFK återigen en offensiv fotboll, och redan match två var Martin Falks intensiva presspel lyckosamt. Ungdomarna ser riktigt spännande ut, och provspelande Ziyad Salifu har tagit oss med någon form av ministorm. Moutaz Neffati, Kojo Peprah Oppong, Ismet Lushaku och Jesper Ceesay ryktas dra till sig intresse från klubbar utomlands och kanske kan vi börja tjäna pengar i stället för att långsamt förvalta oss in i döden.
Så: grundkänslan mycket positiv. Just nu. Och vad händer när känslan är positiv? Jo, då kan man identifiera andra problem och fundera över dem. Man är väl ingen munk som klarar av att njuta av nuet och dess lugn.
För visst finns det många andra saker att tänka på. Just nu är det faktiskt publiken som upptar min tankekraft. Den har inte heller varit så bra de senaste åren. Tolka mig rätt här, de som har varit på plats har varit underbara. Curva Nordahl kör mer än någonsin. Rekordmånga (och väldigt bra) tifon förra säsongen, bra drag och ofta mycket folk. Däremot resten av arenan. Den är ju alldeles för ofta tom. Visst, det kan vara mycket folk mot Stockholmslag. Den typen av match som allmänheten anser vara cool.
Men kraften som Norrköping som stad besitter, hur kan den inte märkas mer?
När IFK vunnit så är alla glada på stan, varenda gubbe går runt och muttrar om matcher i matbutiken och nästan alla i stan håller ju faktiskt på IFK. I undersökningar visar det sig alltid att Snoka har så himla mycket supportrar även i andra städer. Hur är det möjligt att det då är 4 000 på de tråkiga hemmamatcherna? Att damerna snittar någonstans runt 1 000 personer hemma?
Det borde ju verkligen gå att fixa. Kanske skulle det räcka i att vi alla, varje match, hör av oss till en gammal vän, förälder eller bekant och frågar om den inte ska med på match? Kanske ska man ligga på någon luddig kusin om att skaffa årskort igen? Jag vet inte exakt, men vi borde göra mer.
Tänk om vi bara skulle kunna höja lägstanivån till 6 000 i stället för 4 000. Det är såklart inte omöjligt. Och från 1 000 till 2 000 på damerna. Klart att det går. Och årets roligaste dag, det vill säga bortaderbyt när vi invaderar grannstaden, borde det ju gå att få lika många att hänga med på som typ Bajen hemma med herrarna? För det är ju faktiskt otroligt roligt.
Låt oss försöka tillsammans i år – det är vår plikt som kamrater.
För övrigt anser jag att Noel Sernelius, Ture Sandberg och Axel Brönner ska få riktigt långa kontrakt. Nu.