Andreas Alm satt med större bekymmer att fundera på än vad motståndartränaren Thomas Lagerlöf hade efter matchen mot Djurgården.
Årets upplaga av allsvenskan är ju som bekant skit. För oss som håller på IFK Norrköping i alla fall. För 14 matcher in kan man konstatera att det bara inte går. Och vet ni – jag har identifierat varför!
Återstarten blev, nästan, tuffast möjliga. Djurgården har nu vunnit fyra av sina fem bortamatcher och den enda förlusten kom mot överlägsna Malmö.
Man kan lätt argumentera för att den matchen inte är en av dem som IFK ska behöva gå ut och vinna. Bara en liten titt på tabellen, där Djurgården ligger tvåa och IFK Norrköping näst sist med -19 i målskillnad, förklarar ju snabbt att 1–3 var rimligt.
Ett stort problem bara: lyxen att kunna hänvisa till rimlighet har Snoka själva blåst all världens väg.
Visst, man kan väl egentligen förstå att den här förlusten här och nu, sett till förutsättningar, är helt okej. "Totte" Nyman borde ha fått en straff. Ture Sandberg fick sin första start. Isak Andrí Sigurgeirsson fortsätter att hamna i poängprotokollet varenda gång han spelar, och oavsett om det är ren tur är sådana spelare inte dumma att ha i en kamp om överlevnad. Det handlar såklart snarare om kommande matcher mot Västerås och den typen av lag.
MEN! IFK Norrköping har själva försatt sig i ett läge där förståelse inte finns kvar. Vi är inte ens halvvägs in i serien och laget har släppt in 35 mål. Det är akut nödläge i tabellen – kryddat av segrar för bottenkonkurrenter. Då kommer supportrarna skrika på avgångar och att allt är kört, oavsett hur bra motståndet är.
Vi är i läget där man ser det negativa – och det är klart att det är så. Jag är inte så arg på Tottes uteblivna straff, eller lika glad för Ture, som jag hade varit om vi låg i mitten. Nu är jag i stället arg på situationen runt Arnór Traustason, ytterbackarnas usla insatser och allt annat.
Känslan är att hela säsongen avgörs de fem kommande matcherna. Västerås, Halmstad, Kalmar, GAIS och Västerås igen. Jag får ont i magen bara av att skriva dem på rad för jag ser inte hur vi ska vinna. Och jag fortsätter famla för att förstå hur det kan se ut såhär?
Arnór Traustason vill lämna för nya utmaningar, men är än så länge en av IFK:s nyckelspelare i den allsvenska bottenstriden.
”Traustason, Nyman, Prica, Lushaku, Watson och så vidare. De är för bra? Inte för allsvenskan såklart, men för att ha hamnat här. Spelare för spelare ska det vara omöjligt för dem att spela 1–9 mot Sirius och Värnamo”, har jag, som säkert alla andra, gått och tänkt hela uppehållet. Men så sprang jag i helgen in i en perfekt analogi. Ett bröllop! Och inte vilket som helst: mitt eget.
Där på plats, när jag såg mina vänner ha en underbar festkväll, förstod jag plötsligt allt.
För de är bra vänner. De är vänversionerna av Traustason och Nyman. Sådan makalös kvalité. Och de gjorde festen så himla kul. Men att de kunde göra det var väl ändå ganska mycket på grund av oss, va? Att det fanns dryck, mat, musik, festlokal, fyllekäk och allt det där? "Sjöqa", Bengtsson, Cissi och de andra hade väl ändå varit totalt värdelösa på att festa om vi hade lagt bröllopet på en soptipp utan något av det goa? När Waerme var hungrig fanns det kebab. När fotbollsversionen av honom, det vill säga Totte, är hungrig (på mål) – då finns det ju ingenting?
Så Andreas Alm, Tony Martinsson, styrelsen och ni andra som ska styra upp festen på plan: ni har en sommar på er att lösa det här. Så att de slipper försöka dansa i skräp.
För gör ni inte det så buggar vi i superettan 2025.
Pyroteknik färgade Marcus Thappers och Frida Westbergs bröllop.