Sleipner mot Södertälje i division 2, 20 maj 2017, var Martin Anderssons senaste match. Det skulle bli hans allra sista men just det hade han inte en tanke på då.
Främre korsband avslitet, och skadad menisk i vänster knä löd domen efter den olyckliga smällen. Operation och rehabilitering tog vid för att ta sig tillbaka till fotbollsplanerna.
– Jag gjorde senare klart med Eneby, en lagom nivå att skynda långsamt och inte stressa tillbaka. Rehab flöt på ganska smärtfritt, men på sista träningen före uppehållet i juni 2018 var det dags igen. Det var fem minuter kvar, berättar Martin. Främre korsband av – i samma knä.
– Första skadan var en ordentlig smäll, skolboksexemplet om man ska säga så, jag satt fast i konstgräset med vridningsmoment och yttre våld. Då förstod jag direkt vad det handlade om, men andra gången var jag helt oattackerad och bara hoppade och landade rakt ner, nåt jag hade gjort i rehabträningen 100-tals gånger utan problem, säger Martin.
Det blev ny operation i oktober 2018, och bara att börja om med samma slit igen.
– Tanken var att komma tillbaka, fotboll kändes alldeles för kul för att sluta helt med, säger han på en stol på Östgötaportens östra läktare.
Han valde att gå tillbaka till Sleipner, men han och klubben var överens om att spel i år inte var att räkna med.
– De ville ha mig med här i alla fall. Tanken var också att jag skulle titta på matcherna och komma med lite input och så, säger han.
Snart började knäet att krångla igen. Så fort han började jogga svullnade det, och på en vanlig promenad i juni i år kom ett rejält bakslag.
– Jag trampade ner i en liten grop och det bara stack till i utsidan, det gjorde riktigt ont.
Nyligen fick han svar på sin magnetröntgen och korsbandet var av till drygt hälften, och uttänjt.
– Man vill inte gå in och göra en tredje operation. Det är rehab för att stärka musklerna runt om för att få ett så stabilt knä som möjligt. Målbilden har förändrats ganska avsevärt. Nu är ambitionen att kunna jogga, och ha ett fungerande knä i en dräglig vardag.
Mer fotbollsspelande blir det inte för den kreative innermittfältaren. Han tvingas avsluta karriären redan som 26-åring.
– Jobbigt, inte minst eftersom jag tycker det är väldigt kul att vara aktiv generellt. Det är ett för tidigt avslut, men bara att gilla läget, säger Martin, som tidigare gjort tre säsonger i division 1 – två med Sylvia och en med Sleipner.
Han har även tillhört IFK Norrköpings A-trupp men fick ingen speltid i allsvenskan.
Nyligen fick han dock plötsligt ett nytt uppdrag. Efter att Sleipner valde att byta tränare har han, Mikael Lindskog och Fredrik Turesson fått förtroende att leda laget i trean.
– Det är främst jag och Micke som kör och ”Ture” mer så mycket han hinner. En ganska stor omställning självklart, men jag har alltid varit en som styr och ställer, sagt hur jag tyckt vi borde agera på planen. Det har funnits naturligt så att sitta på bänken, ropa lite och försöka få till korrigeringar ser jag inte som nån stor grej. Däremot att stå och hålla i träningar. Det är annorlunda, framförallt när det är lagkamrater men det har funkat bra hittills. Det blir lite av en mjukstart att inte köra ett helt år som tränare direkt. Sen får jag väl göra en utvärdering och se var det eventuellt bär.
Vad känns svårast?
– Att ställa mig framför gruppen i form av tränare och hålla i såna saker men det är väl en vanesak och nåt man växer in i ganska omgående. Övning ska ge färdighet, förhoppningsvis även i det här fallet.
En viss skillnad i Sleipners spel vill de se, jämfört med tidigare.
– Både jag och Micke är bekväma i 4-4-2, det är inte så mycket krångel utan grunder som många redan kan. Vi försöker sätta försvarsspelet till att börja med, sen ta det därifrån. Vi vill vara bollförande och fortsätta spela väldigt trevlig fotboll men göra det på lite mer klassiskt sätt.
