”Detta är inte slutet. Det är inte ens början till slutet. Men kanske är det slutet på början.”
I stormiga tider kan det vara stärkande att påminna sig om Winston Churchills ord. Han hade sannerligen större bekymmer än att få ordning på turbulenta fotbollsklubbar, men vi ska inte förringa vikten av IFK Norrköpings jakt på nytt allsvenskt kontrakt.
I svåra och härdande tider klev tabelljumbon ut och levererade.
1–0 hemma mot Halmstad är precis vad laget och staden behöver.
Den evighetslånga matchen slutade med vrål av lättnad. Flera IFK-anhängare såg svettiga och medtagna ut efter pärsen. Halmstads dubbla stolpträffar på tilläggstid bidrog till ett nagelbitande drama.
Till slut fick tusentals människor kliva ut på Södra Promenaden med lättare steg än på väldigt länge.
Om det i stället blivit noll poäng vore det historiskt dåligt, eftersom IFK aldrig tidigare förlorat sex raka allsvenska matcher.
Nu blev det något helt annat, mycket tack vare lagets största stjärnor.
I den 27:e minuten måttade Arnór Traustason en distinkt hörna som landade på Christoffer Nymans skalle. Pangnicken gav matchens enda mål. Klart som fasen att lagets skickligaste spelare regisserade det.
Christoffer Nyman var ett kraftpaket så länge han kunde spela. Arnór Traustason styrde och ställde, dikterade tempot och såg ut att brinna. Mittbacken Max Watson gjorde en av sina bästa matcher i IFK-tröjan. Dino Salihovic blandade och gav, men hade några läckra stunder.
Framför allt i första halvlek kom hemmalaget ofta fram längs högerkanten. Tidigare har flera linjer i spelet sett torftiga och idéfattiga ut, men nu hittade hemmalaget ofta triangelspel som renderade i farliga målchanser. Som när HBK-keepern Tim Erlandsson tvingades till en Gordon Banks-räddning på en Nyman-nick i den 20:e minuten.
50 sekunder senare trollade Yahya Kalley när han var trängd på högerkanten. Dribblingsmagi, en klacktunnel och maffigt läktarjubel.
En minut av show som IFK sällan bjudit på i år.
När allsvenskan vänder har IFK 14 poäng, till skillnad från 22 vid samma tidpunkt förra året. Halvvägs in i fjolårets säsong hade fyra lag färre poäng än vad IFK har nu: Varberg, Degerfors, IFK Göteborg och AIK. De två förstnämnda åkte ner i superettan.
Mitt i stormen har Andreas Alm varit som Andreas Alm är. Inför jumbomötet med Västerås sa tränaren till Sveriges Radio att han vet att hans gäng inte kommer åka ur. Han har också pratat om att det ofta gått resultatmässigt trögt under första säsongshalvan när han varit ny i några klubbar.
Jag tolkar det som att 51-åringen lyft fram kraften som tålamod kan medföra, att det kan vända om han bara får lite mer tid.
Inte helt olikt Churchills budskap: ”Detta är inte slutet. Det är inte ens början till slutet. Men kanske är det slutet på början.”
Jag misstänker att de högsta IFK-hönsen övervägt att göra förändringar i tränarteamet om det blivit förlust mot Halmstad.
Faran är långt ifrån över, men den här insatsen kanske kan skapa en gnutta arbetsro.