Marcus Thapper är fristående krönikör i NT, med fokus på supporterperspektivet runt IFK Norrköping.
Det var inte direkt dukat, det bord som Martin Falk och Magni Fannberg kom till. Det vet alla, så det behöver vi inte gå igenom ännu en gång. Men vi är inte ens halvvägs in i mars och nu är IFK Norrköping två matcher ifrån en titel.
Det är faktiskt svårt att ta in.
Två enstaka matcher. Det är klart att vi kan slå BK Häcken över en match. Det gjorde vi så sent som förra året, ni vet det år då vi var skitdåliga. Och gör vi det är vi faktiskt i final i svenska cupen. Då är vi alltså en (EN!) match ifrån vår första titel på tio år – men också en enda match ifrån att vi ska ut och spela matcher i Europa i sommar.
Det är såklart svårt att ta in. Precis som mycket annat just nu.
Aldrig har man varit i en situation där så mycket känns så svajigt, osäkert och dåligt – men är så nära att bli galet bra. Grunden har alla koll på. IFK har för stor trupp, även om den bantats på ett bra sätt i vinter. Laorent Shabani, som vi uppenbart vill bli av med, sitter med relativt dyr lön på läktaren. Samtidigt som ekonomin på riktigt verkar vara noll. Det enda vi kan lösa in är korttidslån.
Ändå är det så mycket som fått ens känsla att svänga till hoppfullhet och tro. Inte bara att vi faktiskt lyckats vinna matcher och ta oss till semifinal, utan också vilka spelare det är som gör det.
Förra våren, och under åren med Glen Riddersholm, satt man och kokade över att inga unga fick chansen. Såklart kan någon komma och hävda Moutaz Neffati här – men jag köper inte att det var på grund av tanke och strategi. Han var uträknad, utlånad till Island, inte nära speltid, råkade vara tvungen att få chansen och tog den och sprang. Därefter var han en av våra bästa spelare i höstas. Och svår att peta.
Skillnaden nu är att vi från start är i topp i Sverige när det kommer till att ge unga spelare chansen. Och inte bara i några tiominutersinhopp, utan de har faktiskt riktigt förtroende. Spelare födda 2005, 2006, 2007 och 2008 spelar länge, från start och i utsatta positioner. Vi litar på dem. Och vet ni – de betalar tillbaka.
Jag hävdar att vi inte vinner matchen mot Trelleborg utan Axel Brönner. Han gör inte bara assist, ligger bakom andra mål och fixar ett rött kort. Han är dominant. Isak Andri Sigurgeirsson springer som en dåre. Kojo Peprah Oppong är vår bästa mittback på länge. Ture Sandberg gör assist. David Andersson ser ut som Isak Pettersson i toppform.
Helt plötsligt så är de där: räddarna i nöden. De säljbara. Spelarna som kommer rädda Snoka från blodröda siffror.
Och bredvid planen står Martin Falk. Tränaren som vågar satsa på spelarna. Bakom honom Magni Fannberg, som verkar benhård i att följa en tydlig strategi, efter åratal av luddighet. Att de sedan får den här träffen på ett korttidslån, som många är rejält skeptiska till, tror jag ger båda en god natts sömn. För vid sidan av våra unga behövs såklart kvalitet – och det blev ganska tydligt att Sebastian Jörgensen kommer kunna hjälpa till med det.
Så nu står vi alltså här. Två matcher ifrån Europa, med en hel drös säljbara, unga spelare på planen. Tänk om det går rätt härifrån? Vi vinner cupen, säljer någon dyrt i sommar och får resa till typ Lettland med våra supporterkompisar? Om någon hade sagt det till mig i oktober hade jag ringt hispan och bett dem spärra in dåren.
Men nu gör vi det här. Alla till Bravida på söndag. Framåt Kamrater!