Vi kan väl ändå börja på lördagen, va? Med IFK Norrköpings helt underbara damlag, som jag tror fick sitt genombrott som idoler hos många i helgen.
Alla förutsättningar fanns där på något sätt. Ett Linköping som gått på knäna, ett Snoka som startat säsongen extremt bra, vår kapten och fanbärare uttagen i landslaget, strålande sol och en taggad Curva Nordahl.
Matchen blev exakt det man drömde om. Elva spelare som uppenbart bars fram av vilja, mod och stolthet över både sig själva och sin läktare. Ett riktigt lag. Som det krigades för varandra, staden och läktaren. Och som Linköping faktiskt kördes över – och såg helt livrädda ut.
3–0 i halvtid hade inte varit i underkant. När målet till slut också kom var det som att vi gemensam kände hur livet stod på topp. Inte bara vi på läktaren, utan också spelarna. Jag vevade deras målfirande över 30 gånger under resten av helgen – och fullkomligt älskar att se det. Hur alla spelare inte kan undvika att bara vråla rakt ut i eufori.
Och det var ju inte slut där. Det blev en sådan kväll som uppstår kanske en till två gånger per säsong, när man FYSISKT inte kan gå hem. Man måste festa vidare. Umgås med sina vänner från läktaren natten lång. Dagen får inte ta slut – vi mår för bra.
Vi går vidare! Nästa ställe! Aldrig hem!
Varje ställe är fyllt av andra IFK-supportrar som har samma typ av kväll. Kvällen blev även den exakt det man drömt om, eftersom spelarna i laget uppenbarligen hade samma känsla (och två veckor ledigt). Ut på stan! Festa! Vidare! Aldrig hem! Vi gjorde det! När Wilma Leidhammar drar i gång ramsor inför vilda supportrar och allt ifrån lagets stora stjärnor till de unga talangerna firar natten lång med hela staden mår man så bra att det inte går att sätta ord på.
När vi avslutade kvällen med en svettig hamburgare någonstans runt 03.30 pratade vi om det som hänt. Hur ett lag faktiskt kan, på en match, få sitt slutgiltiga genombrott i en stad. Supportrar som inte haft så bra koll på damerna förut satt och vrålade om legendarerna Ravnell, Leidhammar och Kanutte. Vi mådde så himla, himla bra.
Och sedan: BAM!
Måndag. Livet med en sån käftsmäll att det är svårt att ta in. För man red faktiskt på helgens känsla inför herrarnas match hemma mot Värnamo. På uppladdningen satt folk och pratade om lördagen, om sina nya idoler och hur man flugit på moln av lycka i två dygn.
Kanske borde vi pratat mer om förutsättningarna inför kvällen. Att vi vid förlust faktiskt tappar mark mot ett av lagen vi nog ska ta oss om för att klara oss kvar. Att vi varit skitdåliga ett par matcher nu, och inte bara det utan även totalt lealösa. Att det börjar muttras i många led runt klubben om valberedning, ordförande, sportchef, tränare och spelartrupp. Det finns nog knappt en person i klubben jag inte hört ifrågasättas över en öl de senaste veckorna.
Att matchen sedan blir som den blir känns symboliskt. Två dagar efter lördagens derby fick man nämligen se motsatsen.
Ett lag som är livrädda, låter det andra laget göra lite som man vill, och en match som lika gärna kunde blivit typ 0–4. Och vet ni vad – den blev det. Mot VÄRNAMO. Hemma. Och det kanske var bra? Säger man inte ibland att man måste nå absoluta botten för att vända?
Visst fan är vi där nu?
På väg hem från matchen hörde man folk runt sig snacka om att Cato, Hjern och Cary aldrig hade vikit ner sig såhär. Det var det enda positiva. Annars kan måndagen 28 maj fara åt helvete.