Christoffer Nyman jublar med supportrarna efter trepoängaren i Värnamo.
Marcus Thapper är fristående krönikör i NT, med fokus på supporterperspektivet runt IFK Norrköping.
Söndagen var eventuellt den vidrigaste, och bästa, dagen sedan 2015. Jag minns den där ångesten man hade i bröstet av att kanske kunna vinna guld. Den var faktiskt fruktansvärd.
Det borde den väl kanske inte vara – möjligheten att vinna var väl ändå något positivt – men jag minns det som hemskt. Det kan eventuellt ha varit för att allt var så overkligt. Att man kommit från en uppväxt i superettan och att det kanske var ens livs enda chans att vinna guld. Men klumpen i ens mage på Swedbank Arena, som den då hette, var enorm.
Nu var klumpen i magen minst lika enorm. Fast med en sån fallhöjd. För nu var den eventuella förlusten inte att ”kanske aldrig få uppleva guld”, utan att faktiskt kanske inte få uppleva mer av allsvenskan på ett bra tag. För jag ska vara ärlig och säga att jag alldeles nyss inte hade någon tillit till det här laget. För lite mer än en vecka sedan hade jag kunnat lova att vi hade rykt all världens väg i ett kval. De brutna psykena som visats upp till och från i år har, för första gången på många år, fått mig att sluta tro.
Åker man ur i vårt läge – med en hackande ekonomi, en dålig trend, mycket folk som ska bytas ut och så vidare – då blir man lätt Örebro. Eller Helsingborg. Eller Sundsvall. Och framför allt är det väldigt, väldigt svårt att ta sig tillbaka till det vi alldeles nyss var. Alltså ett lag som utmanar toppen.
Men när alla de här tankarna och känslorna upptagit mitt liv senaste veckorna glömde jag ju en sak. Den enklaste av saker att glömma, för han är liksom alltid där. Han kommer alltid tillbaka. Han räddar oss alltid.
Totte Nyman.
"Mannen som kom hem, som har vunnit skytteligan och som har burit oss på sina Ektorp-skapade axlar sedan dess", skriver Marcus Thapper om Christoffer Nyman.
Barnet som sköt upp oss i allsvenskan. Den unga vuxna som räddade oss kvar 2014 och tog guld 2015. Mannen som kom hem, som har vunnit skytteligan och som har burit oss på sina Ektorp-skapade axlar sedan dess. Hur kunde jag glömma honom? Och vad han gör med sin omgivning?
För helt plötsligt var Arnór Traustason den där Arnór Traustason igen. Han som också räddade oss 2014 och tog guld 2015. Som slet som ett djur för poängen. För kontraktet. För Norrköping – staden och laget.
Och läktaren var läktaren. Det gäng som krigat på Curva Nordahl och bortaarenor runt hela landet genom dessa gudsförgätna år. All ångest omvandlades till skrik, sånger och hopp. Alla tillresta stod där, utan tak i ett bottenstridsregn, och skrek sönder sina röster. Kämpade som vore vi Totte Nyman.
Och vet ni? Vi gjorde det. Tillsammans. Varenda vunnet inkast och varje vunnen duell firades av spelarna och supportrarna som en. Vid målen skrek vi ut de här åren tillsammans och vid slutsignal grät vi för Norrköping tillsammans.
Med två omgångar kvar av allsvenskan håller IFK Norrköping sig ovanför kvalstrecket. Efter en kritisk seger på Finnvedsvallen.
Nu måste vi göra det igen. För det är inte klart än. Så skit i vems fel det är att vi hamnat här. Strunta i vilka du inte gillar. Skit i allt det där. För de andra lagen i bottenstriden vann också. Två matcher kvarstår och vi är långt ifrån klara. AIK hemma. Djurgården borta. Två lag som krigar för Europaplatserna. Det låter så himla svårt.
Men vet ni. Vi har något som de inte har. Totte Nyman. Arnór Traustason. Kryddat med David Moberg Karlsson. Och en grabb från stan i mål, en som högerback och en som högerytter. Och kanske framför allt: oss själva. Vi som var i Värnamo. För att citera Taylor Townsend: ”We are IFK Norrkoping, for fucks sake”.
Vi ses hemma på måndag, och så kör vi som att våra liv hängde på det. För de gör ju typ det.