Marcus Thapper är fristående krönikör i NT, med fokus på supporterperspektivet runt IFK Norrköping.
Jag har nog svårt att minnas att ett uppehåll kändes så enormt lite som ett uppehåll. Det som skulle bli en månad ledig från att behöva tänka på att allt går som det gör för IFK blev verkligen den totala motsatsen. Och när vi nu ska in i Allsvenskan igen så famlar jag.
Ni vet. Avhopp, möten, dagliga bråk på internet om Tonna, Alm och Traustason. Tusen saker. Inte ens det som varit tillflykten i år, damerna, beter sig. Noll (0!) mål framåt, åtta insläppta och en poäng av tolv möjliga. Linköping Hockey Club – eller vad dom nu heter – är före oss i tabellen. Vet ni, det känns faktiskt som att det gått fem månader sedan den där 5–1-förlusten mot Sirius snarare än en månad.
Juli har verkligen potential att lugna ner saker lite. Matchen mot Djurgården, som väntar på måndag, är ju lite vad den är – eventuellt möter vi ett för svårt lag. Men Västerås, Halmstad och Kalmar som väntar därefter kan verkligen ge oss lite andrum. Lite tid att i lugn och ro samla ihop trupperna, lösa denna säsong och sedan använda vintern till att tillsammans komma fram till hur vi går vidare från de här åren av uselhet. Men, exakt vad talar för att vi ska vinna dem egentligen? Förlängningen av Carl Björks lån?
Så som matcherna såg ut på slutet av våren hade man svårt att intala sig ett enda sätt som IFK skulle kunna ta sig an en match utan att släppa in minst fyra mål. Det såg inte bara dåligt ut, utan också totalt uppgivet. Spelarna kändes psykiskt förstörda. När motståndare gjorde mål var det som att man tydligt såg varenda en tänka att ”jaha, där var det kört”. Sen följde alltid det som kändes som 32–36 mål för motståndarna, deprimerat gestikulerande av IFK-spelarna och ännu en kväll där man var en usel partner för att man satt hemma och inte lyssnade på sin sambo, utan mest tänkte på hur fan det blev såhär med IFK.
Just det: juli, ja. Matcherna. Allt drar igång igen. Vi måste vinna nu. Fan! Kan det ha räckt med ett uppehåll för att dessa grejer ska vara borta? Lite ledigt, tänka på annat, kanske käka en glass? Är det nog? Känns väl inte som det ändå? Jag har i och för sig tänkt att det kanske skulle kunna räcka med att ruska om Arnór Traustason och skrika ”SKÄRP DIG JÄTTELITE BARA”. Har dom testat det? För jag vet inte.
Bredvid det sportsliga är juli månad också starten på sommarens transferfönster. Ännu ett bidrag till ens ångest – för nu måste även det skötas bra här. Och kommer det göra det? När vi senast höll på att åka ur så anslöt Traustason och Sigurdsson på vit häst och räddade oss kvar. Den typen av spelare känns inte riktigt som att dom finns på marknaden för Snoka längre, så vem ska rädda oss nu? Fransson. Ja, jo, men vad kommer han i för form? Räcker det? Vad mer finns?
Spelare ut! Just det. Vilka ska säljas? Oscar Jansson, Shabani, Vito kanske? Vem ska köpa dom? Ska vi ge bort dom? Jag avundas inte "Tonnas", till viss mån självförvållade, situation. Men å andra sidan har han väl chansen att verkligen bevisa sig här.
Det fina med allt det här är att min oro i magen är så enkel att vända. Vinn bara några matcher, så kommer jag gå runt och vara positiv. Fan, vi har ju grejer på gång. Tyska Torget 2026 – inte omöjligt? Prica kan vi kanske få 40 millar för? Mitov, Totte, Fransson (?) på plan? MYS! Snälla IFK, ge mig tillbaka den naiva känslan nu. För den här oroliga känslan gillar jag inte alls.
Heja juli!