På Helsingborgs norra strand är det tionde och sista speldagen i OV Beachhandboll. Gymnasieklasserna har otur med ett elakt busväder där de barfota kryssar mellan de 17 planerna.

Regnskurarna kommer och går. Den hårda vinden river upp växande vågor ute på Öresund och sliter i strandrestaurangernas inglasningar och markiser.

Michael Kjellander kommer pigg från förmiddagsträningen och väljer en caesarsallad med vatten, när han slår sig ned vid ett hörnbord för att berätta vad som hände med 16-åringen som flyttade från Ödeshög för att åka vattenskidor i Florida.

Artikelbild

| Slalom är specialgrenen.

– Allt började under tidigt 70-tal när familjen var på Spaniensemester. Jag såg att de kunde åka skidor på vatten. Det ville jag också lära mig, men mamma sa att ”det går inte, det finns både hajar och maneter, det får vi prova när du kommer hem.”

Sagt och gjort, som sexåring provade han med Motala Vattenskidklubb på sjön Salstern.

– Det såg så förbaskat läckert ut när de åkte och vattnet sprutade.

Övervintrade i Florida

Artikelbild

| Syster Helena och Michael.

Han fortsatte länge att kombinera vattenskidorna med alpin skidåkning där han vann både Kalle Anka-Troféns storslalom och den åtråvärda Kalle Anka Guldhjälmens störtlopp. Föräldrarna Helle och Rutger ställde upp till hundra procent för alla tre barnen, Michael, Helena och Richard.

– Jag blir tårögd när jag tänker på vilka uppoffringar de gjorde och vilken fantastisk support de gav oss. Det är få förunnat att som tonåring kunna bedriva två idrotter på professionellt vis. Vi hade under ett par år två boenden. Halva året i Östersund och halva året i Ödeshög, berättar han vidare under salladslunchen.

Artikelbild

| Michael Kjellander i Helsingborg.

Snart nog valde han bort vinterskidåkningen för att satsa helt på vattenskidorna. Det var i augusti 1980.

– Det var enormt stort att få möjlighet att som 16-åring första gången få övervintra i USA och syssla med det jag älskade, att åka vattenskidor, jobba som båtförare och tränare på en vattenskidskola. Inga studier, inget annat än inspirerande, lärorikt jobb och massor med träning. Michael stortrivdes.

Allt tog fart på allvar när han som 17-åring vann sitt första senior-EM i slalom. Sedan rullade det bara på. Han vann sin första proffstävling 1983 och två år senare bosatte han sig i Fruitland Park, Florida.

I Hall of Fame

Första VM-medaljen tog han i London 1987, brons i slalom. Sammanlagt blev det tre VM-medaljer, två silver och ett brons. Det gick även allra bäst i slalom, men det blev även en tre tourvinster, US Masters arena rekord och en seger i US Open i hopp. Michael var även först i både Sverige och Skandinavien med att hoppa över 50 meter följt ett par år senare med att även vara först över 60 meter.

1985 var det bästa av de 16 åren som proffs i USA, då han vann sex av tio slalomtävlingar på touren som las ned i slutet av 90-talet.

Som fabriksåkare följde många andra sysslor, som ambassadör, försäljare och favorituppdraget att vara produktutvecklare.

Under många år var han bland de tre bästa på världsrankingen och han har fortfarande kvar sitt svenska rekord från 1984.

Största minnet är när han 1988 satte nytt världsrekord i slalom genom att runda en boj med 10,25 meters lina och vara först i världen med att åka genom 10,75-meters passeringen.

Som ett bevis på den stora karriären blev han för två år sedan invald i sportens World Hall of Fame vid VM i Chapala, Mexiko.

– Då fick jag en riktig tankeställare om hela karriären. Att få ställa sig upp då och hålla ett tal. De reflektionerna, att bli uppskattad på den nivån och få kronan på verket, det var väldigt känslosamt, säger han och blickar ut över vattnet.

Syskonen Helena och Richard som följde efter storebror till USA och fick också framgångar på vattenskidor. Helena tog fyra VM-guld vann US Masters två gånger.

De är kvar i USA med sina familjer och karriärer.

Debut i SM-veckan

När Michael flyttade hem från USA med familjen blev det Skåne. Michael hade med sig en amerikansk utbildning till fastighetsmäklare och skrinlagda planer på att bli pilot. Så det blev en fortsättning med vattenskidor, först som landslagschef i Österrike ett halvår, där efter ett år som sportchef i Danmark innan han började pendla till Oslo för att vara idrottschef i Norge under 14,5 år.

Från 2009 kombinerade han halvtidstjänster för både Norge och Sverige.

– Nu har jag slutat i Norge, från 1 juni är det bara Sverige som gäller och nu kan jag gå på mästerskapen i rätt kläder. Det var en fantastisk tid i Norge och jag trivdes verkligen helt förträffligt även om det verkligen var viktigt att veta vilken hatt man hade på huvudet, säger han om den tidigare dubbelrollen.

Nu kliver han även in i rollen som svensk förbundskapten inför VM i Paris i september – årets höjdpunkt.

Men sportchefens närmaste stora uppgift är att se till att vattenskidornas och wakeboardens första framträdande i SM-veckan blir lyckat. För att anpassa sig ändrar man reglerna lite för att spara tid.

Först utslag, sedan semifinal och en superfinal bara för TV. De tre bästa damerna och de tre bästa herrarna i slalom, hopp och wakeboard. Det kommer att bli väldigt komprimerat, mitt i Borås.

– Det kan verkligen bli hur bra som helst, men vi ska leverera tjugofyra kvalificerade tävlingsåk i både vattenskidor och wakeboard. Då får inget gå fel. Vi har en timme och en kvart på oss för vattenskidfinalerna och lite mer TV-tid för wake-finalerna. Det är extremt viktigt för oss att detta blir bra.

Vattenskidfinalerna avgörs måndagen 3 juli och finalerna i Wakeboard torsdagen 6 juli.

Sporten i Sverige bärs idag upp av 65 klubbar, i fem distrikt med totalt 7 000 medlemmar. Sedan ett 20-tal år är wakeboard en del av förbundet och den gren som ökar mest med nya wakeboardparker.

Ett av huvuduppdragen är att skapa publikvänliga evenemang som kan locka nya åkare och ge den fartfyllda sporten större bredd.

Den stora passionen

Träning är fortfarande en stor del av hans liv. Det blir ofta i sällskap med två killar som tränar inför Kalmar Iron Man.

– Det är bra för dem att jag är med, då ser de hur duktiga de själva är, haha. Jag cyklar med dem, i ett för mig tufft pass på kanske tio mil, sedan fortsätter de. Nästa gång springer jag kanske en mil eller simmar 1 000 meter. Det räcker för mig, men inte för dem. Jag har pressat mig själv så mycket under så många år. Så jag väljer själv vad som räcker för mig och får njuta av träningen i stället för att spänna bågen.

Ibland gör sig elitkarriären påmind i knä, vänsteraxeln och höfterna.

– Det är viktigt för mig att vara i rörelse. Håller jag mig inte i trim, då stelnar kroppen helt enkelt.

Från april till slutet av oktober åker han vattenskidor minst en gång i veckan, med sonen Oliver (som vunnit tre JSM medaljer i hopp) eller "gubbgänget" i Svallvågens VSK utanför Knäred, i närheten av Svenska Vattenskid- och Wakeboardförbundets kansli i Strömsnäsbruk.

Varför så stor passion för den här sporten?

– I dag ser jag fortfarande de fina tekniska bitarna, de små detaljerna och uppskattar dem verkligen till fullo. Men det är frihetskänslan i att åka på vattnet, oavsett om du åker på wakeboard, på fötterna eller på skidor.

Sporten har utvecklats på många sätt, speciellt i världseliten.

– Toppen har blivit mycket bredare. De klarar sex bojar när jag klarade tre för 25 år sedan, men de klarar inte 30. Det finns en fysisk punkt, när det inte är möjligt, linan blir så förbaskat kort att man inte når ut till bojarna, säger Michael Kjellander när vinden friskar i utmed strandpromenaden.