I valet och kvalet om att åka och se kvalet blev valet: kvalet.
Tack och lov.
Det har tagit ett par dagar att smälta vad Norrköping Futsal Klubb och Västerås plockade fram i Dolphins gamla hemmahall.
Ni som såg Fred Drains, Jon Cronin och David Bergström på den tiden det spelades ligabasket i A-hallen vet hur det kunde bubbla och koka på samma gång i tegelbyggnaden.
Den nära publikkontakten. Akustiken. Det är inte i första hand basketframgångarna som levt vidare med flytten till Stadium Arena.
Det är atmosfären och stämningen det pratas om.
I lördags var gamla Mässhallen tillbaka. En frän upplevelse på alla plan. Förlåt, det var en underdrift – det här blir svårslaget.
Futsal-dramat avväpnade mig fullständigt. Jag var inte inställd på det här.
Inte bara för att det svängde med en NFK-kvittering 30 sekunder från slutsignalen.
Inte bara för hemmalagets två straffar i förlängningen.
Inte bara för alla känslor skruvades upp till bristningsgränsen hos både spelare och åskådare.
Det som satt sig fast i skallen efter att jag lommade hem i kvällen var den ursinniga frenesi som rådde i varje närkamp och duell.
Om två lag och samtliga spelare på planen, även de som sitter på bänken, offrar varje por i kroppen blir det inte en tråkig sekund. NFK gav allt. Västerås lika mycket.
Hur mycket kan en plats i SFL betyda? Allt, tydligen.
I ett kval där en snedstuds kan stjälpa och en medstuds hjälpa är det krattat för dramatik men när Esat Jashari – NFK:s matchhjälte – och tränaren Anes Cesko summerade var de båda tagna och överraskade att det blev en sådan urflippad match.
Kamp, krig och stora hjärta, ja – men det var också fina fotbollsfötter (och händer, Molgan Vester grävde fram ett par avgörande parader) som gjorde att underhållningsvärdet inte bara kom att handla om en kraftmätning.
En uppsamling sulfintande egon med brustna proffsdrömmar? Verkligen var så långt ifrån det går att komma. Den handlade om en skön mix av taktik, slit och teknik.
Västerås hade drygt hundra tillresta supportrar som mer eller mindre fyllde den ena långsidan.
De hördes.
De märktes.
Mitt i kitteln stod två domare som jag inte hade velat byta lördagsjobb med.
Kval är hetsiga historier. Det ska det vara när det drar ihop sig och ska avgöras efter en lång säsong men som alltid finns det ett ansvar hos spelarna att inte tappa respekten och hålla uppe beteendet.
Det flög någon burk från läktaren i besvikelse.
Det var på gränsen att publikens hets och besvikelse gick över styr vid slutsignalen men slutbilden är när Esat Jashari kramade om en motspelare som tack för drabbningen.
Rond två väntar i Västerås i helgen. NFK har skaffat sig två matchbollar. Oavsett om de lyckas slå in dom eller inte kommer det bli en retur i Mässhallen för egen del.
Anden som slumrat ett tag med basketens flytt från Mässhallen har vaknat och väckt ett intresse.