Det är eftermiddag i Florida när Lotta tar sig tid att berätta om slutet på sin tävlingskarriär och början på en annan.
Hon har nyss flugit över till Tampa för att spela årets sista tävling på veterantouren, Legends Tour Open Championship på Innisbrook Golfresort, på den bästa av de fem banorna Copperhead Course.
- Det blir min tredje tävling på den här touren. Det är mest för att det är kul, tycker hon i den 26-gradiga värmen.
Det blir flera kära återseenden. Här finns flera av spelarna som var med på LPGA-touren när Lotta började där 1988. Spelare som Betsy King, Nancy Lopez, Pat Bradley, Jan Stephenson och JoAnne Carner.
Det var i deras sällskap Lotta öppnade dörren för de svenska tjejerna i USA. Hon visade vägen genom att sensationellt vinna US Open under sitt debutår på touren.
Inget fel på vapnen
Nu har hon lämnat den amerikanska damtouren, LPGA. Det var ungefär ett år sedan hon spelade sin sista tävling där. Det var på Blackhawk Country Club, i San Francisco, Kalifornien.
De två sista åren blev magra. 15 tävlingar och inte en enda inspelad dollar.
- Det var en jobbig tid. Jag kämpade verkligen. Jag försökte med allt. Jag bytte klubbor och tränare fram och tillbaka. Men det var inte vapnen det var fel på, det var den som höll i dem, berättar Lotta med ett skratt.
Världsstjärnan som vunnit 13 tävlingar på touren fick plötsligt slita för att överleva cutten.
- Det var små marginaler, ett eller två slag. Hoppet fanns alltid att nu släpper det nog snart.
Framför allt var det utslagen som inte funkade. Längden var okej, men inte alltid riktningen och det gnagde på självförtroendet och motivationen.
- De andra är ju så säkra, säger Lotta om konkurrensen.
"De är så säkra"
När allt gick bra var inget jobbigt. Men när spelet inte stämde blev allt tungt.
- Att planera, packa, släpa och resa blev frustrerande.
Lotta hade tänkt att försöka ge det en chans till i år, men en handledsskada spolierade våren och i juni kändes det för sent att ta upp det igen.
Så där är hon nu, vår före detta LPGA-stjärna.
- Jag saknar det faktiskt inte. Jag har inte kvar lusten att ladda mentalt för nötandet på banan, jag har hållit på med det i 30 år. Jag har släppt det nu.
Hur har touren förändrats sedan du började där?
- Det är en helt annan bredd. Då kom inte spelarna från så många länder. Nu är många spelare större och slår längre. De är så säkra. Då spelade vi mer på känsla och finess. De har med sig coach, fystränare och familj på tävlingarna. Jag kuskade runt själv.
Verkar de ha lika roligt numera?
- Ja, det vill jag tro. Konkurrensen har kanske gjort det lite allvarligare, men jag hoppas att de spelar för att ha kul.
Med sikte på OS i Rio
Efter spelarkarriären har hon sakta glidit över till en fortsättning som ledare. Det började med att Alison Nicholas utsåg Lotta som sin assisterande kapten för Europas lag i Solheim Cup 2009 i USA.
I september var hon kapten för Europas juniorer i Solheim Cup vid Killeen Castle, Dublin, Irland.
Nyligen coachade hon det svenska juniorlandslaget till en niondeplats i The Spirit International på The Whispering Pines Golf Club i Texas.
- Det var väldigt kul att vara med och se det från utsidan. Jag har ju gått samma väg själv som spelare och vet hur mycket landslaget betydde för mig. Kan jag ge tillbaka lite av de erfarenheter jag fått gör jag det gärna. Det var en kul vecka. Jag lärde mig mycket, säger Lotta.
Det är Finspångskompisen Katarina Vangdal som fått med Lotta som landslagscoach. Katarina är huvudansvarig för landslagen som förbereder sig för OS-entrén i Rio de Janeiro.
- Jag hoppas komma med på något hörn med landslaget. Det är kul att vara med och ge tillbaka eftersom jag själv kom fram genom det programmet. Det är inspirerande att dela med mig av idéer om träning. Vi får se vad förbundet säger.
Lotta berättar att hon läser böcker om coachning och fysträning. Hon har alltid kombinerat sin golf med annan träning. Under december ska hon gå ledarkurser för att lära ännu mera.
Flyttar inte hem
Sedan ett tiotal år bor Lotta i Palm Springs i Kalifornien. Hon var mätt på Florida.
- Där var det mest stränder och bad. I Kalifornien finns mera att göra, vandra i bergen och åka skidor.
Men fortfarande blir det mycket golf inte minst på hemmbanan Mission Hills Country Club.
- Ja, dagarna bara går. Det är planerande, tävlingar och coachuppdrag, säger hon med ett skratt.
När flyttar du hem till Sverige?
- Det händer nog inte. Jag har levt 25 år här, det är längre tid än jag bott i Sverige. Men jag försöker att komma till Sverige tre gånger om året.
Hur kommenterar du läget för din moderklubb, Finspångs GK?
- Det är glädjande att det har ljusnat. Det är jätteviktigt att banan finns kvar. Det var där jag växte upp och fick en trygg uppväxt. Golfen kan man hålla på med hela livet, svarar Lotta som är hedersmedlem på banan.
Där har hon också ett hål uppkallat efter sig, nummer tio, par fyra, 340 meter från gult.
Hur gick det senast du spelade det hålet?
- Eh, jag gick med brorsan och gjorde nog par. En drive och en järnsjua från högra bunkern och två puttar, svarar Lotta Neumann.