"Jansing", svarar rösten i andra luren när vi ringer.
Hade Jan-Åke Karlsson varit idrottsstjärna av idag hade han förmodligen satt ett copyright-tecken vid sitt smeknamn och haft en agent.
Nej, förmodligen två.
En för handboll- och en för fotbollskarriären.
- Jag vet inte ens själv när det blev "Jansing". En historia är att det var för jag var så kortklippt när jag var liten och det såg ut som jag kom från Sing-Sing-fängelset, säger Jan-Åke Karlsson.
Många äldre idrottsstjärnor älskar att prata om sina stora dagar. "Jansing" verkar mest generad när klippboken kommer fram.
- Jag ärvde den från min pappa. Han sparade och klippte det mesta. Jag sparade aldrig något själv, säger han.
Ändå är klippböckerna sönderlästa. De sex barnbarnen har haft många förströdda timmar när de hälsat på mor- och farföräldrarna.
Nu är hustrun Kerstin och "Jansing" barnbarnens största supportrar, de går gärna och ser på när de spelar. En av sonens döttrar drog sönder korsbandet veckan innan i en handbollsmatch.
- Jag vet inte om hon inser hur pass länge hon kan bli borta. Men en stor skuld till barns idrottsskador har skolan när de minskade på gymnastiktimmarna. Barnen blir i allmänhet för dåligt och ensidigt tränade.
Själv var "Jansing" mångsidigheten personifierad.
Bäst på allt.
Han klarade hela sin idrottskarriär utan några större skador. Som 15-åring spelade han i Östergötlands första TV-pucklag premiäråret 1958.
- Vi förlorade mot Stockholm i Johanneshovs isstadion. Men det blev för mycket med hockey, det gick inte att hålla på med det också.
Han hade redan två idrotter då. Handboll och fotboll.
Handbollskarriären startade i norrköpingsklubben Smedby som 14-åring. Han gick till Nais som 16-åring. 1963 skrev han på för Saab.
Två värvningar i en, när han också lämnade Sleipners fotbollslag för storklubben i Linköping.
- Ersättningen var ingenting. En lägenhet och ett jobb. Det var svårt att överhuvudtaget att få en lägenhet på den tiden, man fick ställa barnen i bostadskö när de föddes. Inte som det är nu.
Någon bitterhet att växt upp i fel årtionde och för att ha missat de stora pengarna som ofta finns i slocknade stjärnor, saknas helt hos "Jansing".
- Jag tycker bara synd om klubbarna som ofta betalar stora pengar för dåliga spelare idag.
"Jansing" blev spelmotor i handbollslaget som tog sig till allsvenskan samma år.
Det var början på Saabs storhetstid.
"Jansing" var genombrottssäker på nio meter. På 60-talet spelades handboll med fyra linjespelare och två spelfördelare
- Jag var liten fysiskt, men jag var nog en svår typ att möta. Jag var lite ful och hade mina trix när motståndarna nöp, och slog armarna om mig.
Det blev fyra, fem mål varje match i högsta serien.
Men inte alltid.
I SM-finalen utomhus mot Heim från Göteborg stod "Jansing" ensam för elva av Saabs 16 mål i finalen. Tre år senare, 1968, vann han SM-guld på riktigt. Det anonyma östgötalaget stod för en skrällseger och slog landslagsstjärnorna i Hellas med ett enda mål i de två matcherna.
- Det var fullsatt både i Sporthallen i Linköping, då vi spelade oavgjort, och i Eriksdalshallen då vi vann med ett mål. "Bengan" Johansson var lagkapten, en typisk lagspelare, berättar Jan-Åke Karlsson.
Det blev landslaget också för "Jansing".
En blågul era som kollegan Bengt Johansson beskrev som; "Det var lättare att komma in i landslaget än att komma därifrån när man spelade i Hellas. Jag sprang från sida till sida och hängde tvätt. Det var jäkligt tråååkigt".
"Jansing"med tre A-landskamper ger samma bild.
- Landslaget hade inte sin bästa period när jag kom dit. Sverige hade vunnit VM i handboll 1958 och de spelarna höll på lite för länge, det blev en svacka. Jag var uttagen till tre landskamper mot Frankrike, Schweiz och Finland och vi förlorade alla. Jag var nog lite för liten storleksmässigt för att kunna slå mig in på allvar också, berättar Jansing.
Mönstret med att hålla fast vid ett vinnande lag för länge gör Bengt Johansson själv parodi av i ett spelbolags reklamfilm inför handbolls-VM.
Med framgångarna på idrottsplanerna blev det många långa bortaresor oavsett om det var handboll eller fotboll. Det var match varje helg året om. En del tränare hade tidstypiska filosofier om att frånvaro, avhållsamhet, från familjen och det sociala livet gjorde spelarna bättre.
- En tränare var rädd för att familjen skulle störa spelarna. Sämst blev det när vi skulle bo på hotell även inför hemmamatcherna.
- Det räckte med bortaresorna då man åkte på lördagsmorgnarna vid sex och kom hem vid tre, fyra på måndagsmorgonen för att börja jobba vid sju.
Men det var fina år i Saab som likt Åtvidabergs FF alltid fick ekonomisk uppbackning från sitt stora företag.
Men tills slut blev helgerna, heltidsjobbet som asfaltsläggare för mycket när barnen kom till världen. Familjen flyttade hem till Norrköping igen, när hustrun Kerstin saknade vänner och familj.
Där fortsatte "Jansing" att spela fotboll i Sleipner. Det blev ett handbollsåterfall i RP. Ett kompisgäng han fortfarande träffar regelbundet.
- Vi spelar fortfarande trav tillsammans och när det är V 75 på Mantorp åker vi dit.
På fotbollsplanen var "Jansing" lika kompromisslös som när han spelade handboll. Hans varumärke var de väl avvägda glidtacklingarna.
Det största idrottsminnet kom trots SM-gulden och landskamperna i handboll från fotbollsplanen.
- 1966 kvalade vi till allsvenskan på ett fullsatt Råsunda. Hammarby hade värvat friskt och hade bland annat "Nacka" Skoglund i kedjan för att komma tillbaka. Det var stort att möta honom även om "Nacka" var på nedgång då, berättar "Jansing".
Ändå valde Saab att punktmarkera den store bollbohemen. Det öppnade upp för en ung "Kenta" Ohlsson som fick sitt stora genombrott i 4-2-4 uppställningen med Bernt Lif, Tom Turesson, "Nacka" och "Kenta" i kedjan.
- Mitt största idrottsminne - ändå förlorade vi med 0-5.
Trots att han "Jansing" spelade på elitnivå i två konditionskrävande idrotter rökte "Jansing" under hela sin idrottskarriär. Något som var mycket vanligt på 50- och 60-talet bland de flesta idrottare.
Men den ovanan fick ett tvärt slut 1989.
- En ganska rolig historia var när jag höll mitt första barnbarn i min famn. När jag lämnade tillbaka honom sa mamman "nu när du varit hos farfar kommer du att lukta rök".
- Jag har inte rökt sedan dess, säger 67-åringen.