Det är en speciell känsla den där dagen när den första bollen sätts i rullning. När den allsvenska säsongen drar igång igen efter månader av spekulationer, silly season och tips hit och dit.
IFK möter säsongen 2019 med ögon på sig som man kanske inte har haft tidigare. Klubbens utveckling och upprustning de senaste åren har skapat förväntningar och krav som även går utanför Promenaderna. Värvningarna de senaste säsongerna, i vinter i synnerhet, har inte minst bidragit till det. Silvret och det starka 2018 också.
Hur man kommer hantera det? Det är för tidigt att säga än, men premiären levererade i alla fall inga trygga svar för Peking som hade det svårt på Olympias fina naturgräsmatta. Mycket slit gav väldigt lite tillbaka.
HIF var bättre.
HIF kändes rejälare och vann duellerna.
HIF vann fullt logiskt sett till hur matchbilden såg ut. Det är inget att hymla med.
Rasmus Jönssons tidiga ledningsmål satte på något sätt tonen och IFK hade svårt att komma in i matchen. Fram till Alexander Franssons fina crossboll till Jordan Larsson (kanske bortalagets två bästa spelare) för kvitteringen hade man inte haft någonting av värde.
Därefter kom lagets bästa period men när samma Rasmus Jönsson kontrade in 2–1 kopplade hemmalaget greppet igen och trots mycket bollinnehav efter pausen hade IFK det tufft att skapa något värt namnet.
Det blev sällan farligt mot ett hemmalag som stod rätt och försvarade sig bra.
Det innebar noll poäng med hem.
Desto fler tankar och saker att jobba med för en av guldfavoriterna.
Managern Jens Gustafsson har hela tiden påpekat vilken tuff start klubben har på säsongen – och de farhågorna besannades i alla fall. Före säsongen har i alla fall jag haft flest frågetecken för försvarsspelet och hur det ska se ut där. Vilka tre ska spela i backlinjen i 3–5–2-uppställningen?
Vem ska ta kommandot i "nya", unga IFK efter att Andreas Johansson lämnat? Vem ersätter den uppspelsfot han har?
Jag kan inte påstå att jag vet det mer nu än före den här premiären, varken försäsongen eller 90 minuter på Olympia har i alla fall gett mig något entydigt, klockrent svar.
Helsingborg gjorde tre mål som alla mer eller mindre kändes lite för enkla.
Och i ärlighetens namn hade IFK svårt att skapa tillräckligt framåt också, trots att det individuellt finns mycket skicklighet i de offensiva lagdelarna. Skadade Simon Thern saknades definitivt på mitten.
Efter en omgång av 30 är det för tidigt att dra några stora slutsatser – men de frågetecken som fanns inför allsvenskan rätades inte direkt ut. Och nästa måndag kommer de regerande svenska mästarna AIK till Östgötaporten.
Det blir lite upp till bevis direkt för IFK:s del då.