De kom i bilar, de kom i bussar, de kom med tåg. Nästan en halv arena färgad i vitt och blått med fans från Norrköping, drömmar om guld och en allsvenska med all dramatik i världen in i omgång 30. Före den sista striden hade IFK-managern Jens Gustafsson pratat om att man skulle ta utmaningen som vilken match som helst.

Och att man inget skulle ångra när man gick av Bravida Arena efter 90 minuter.

Det här var ju en guldstrid man egentligen varit borta ifrån men tagit sig tillbaka in i. Det fanns allt att vinna, egentligen inte ett dugg att förlora.

Artikelbild

90 minuter senare stod samma publik och sjöng på sin kortsida samtidigt som man väntade in resultatet från Guldfågeln Arena i Kalmar. ”Det är vi som är Norrköping” skanderades över Göteborgs regniga himmel, medan laget tackade för säsongen.

De sjöng mästerligt även om det inte handlade om att sjunga om några mästare.

IFK vann inte guld, men ärligt talat är man vinnare ändå.

Fansen och staden likaså.

Och jag är säker på att ingen ångrar något efter 1–0 mot Häcken.

Stora silver är värt all respekt. En andraplats som är klubbens näst bästa resultat sedan början på 90-talet – det är bara guldåret 2015 som slår det.

Att 65 poäng inte räckte till att lyfta Lennart Johanssons pokal säger faktiskt mer om AIK:s säsong än det säger om IFK:s när Solnalaget stod pall för allt tryck och skakade av sig tuffaste utmanaren i sista omgången och fick fira titeln.

Förutsättningarna inför den här höstrysaren var ju att IFK inte hade allt i egna händer. Man kunde bara göra sitt mot Häcken och sedan se vad det skulle räcka till. Peking gjorde sitt och vann på Bravida Arena, som första bortalaget den här säsongen.

Mer gick inte att göra av den här dagen och det här läget.

Det började annars lite trevande. Kalle Holmberg var laddad till tusen, klev in hårt i en duell tidigt.

Chansfattigt åt båda håll.

Publiken sjöng och IFK rullade boll i sin trygghet. Alexander Fransson stod upp på mitten. När Simon Thern klev förbi på sin kant och serverade Simon Skrabb som satte segermålet på första halvlekens i princip sista spark skapade det ytterligare nerv i en guldstrid som aldrig verkade vilja komma till ett avgörande. Men när Robin Jansson nickade dit 1–0 för AIK strax efter på en annan arena kändes det ändå som nådastöten.

AIK:s defensiv skulle knappast släppa två mål på en halvlek.

Jag tippade att guldet skulle hamna hos AIK redan före säsongen och även om det hängde på en skör tråd till slut blev det så till slut.

IFK har, utan att alltid spraka fullt ut spelmässigt hela vägen, gjort en högklassig säsong. Det går inte att säga, skriva eller tycka något annat än det.

En klarad målsättning och en ny chans i Europa League-kval nästa år är en summering av ett 2018 som IFK kan vara stolt över.

Och för klubben väntar nu ett fortsatt liv utan två av de största på flera år i den vitblå dressen. Andreas Johansson och Daniel Sjölund fick också ett värdigt firande och slut framför klacken som länge och väl vägrade lämna sina sektioner på Bravida Arena.

I den bästa av världar hade de förstås fått lämna med ett SM-guld också men det är inte alltid perfekta sista kapitel på sådana sagor.

Hur blir det utan dem?

Daniel Sjölund har visserligen ersatts på planen till stor del, men Andreas Johansson har spelat varenda allsvensk minut i år igen. Förstås.

Det år två kulturbärare som givetvis inte går att ersätta rakt av, men signalerna jag får från klubben är att man letar rutin. Och sedan finns det säkert spelare som kan dela på att axla de rollerna i truppen också.

En sak är säker:

IFK är i ett bättre läge nu, bättre rustat för att ersätta duon som betytt så mycket, än man hade varit för några år sedan.

Klarar man det, får behålla stora delar av den här truppen samt även kryddar den med en anfallare med lite storlek och tyngd – något som man delvis saknat i år, då finns alla chanser att klubben kan stå vid ett sådant här läge igen om ett år.

I år gick det inte hela vägen.

Därför säger vi grattis till AIK som är värdiga mästare.