LÄS MER: "Fruktansvärd smäll när Klas gick bort"

LÄS MER: Rödlund: "Jag förlorade allt"

LÄS MER: Holter stortrivs där guldet säkrades

Artikelbild

| Smidig IFK-målvakt.

LÄS MER: "När jag gör något går jag all in"

Det är en solig majdag i Örebro när Mats Johansson tar emot utanför Behrn Arena. Numera är det här mer hans hemmaplan.

– Jag har bott i Hovsta en dryg mil norr om Örebro sen 1990. Vi är inne på tredje huset där nu, vi trivdes så bra så vi blev kvar, säger Mats när vi satt oss till rätta på ett kafé alldeles intill arenan.

Över en enkel kopp kaffe hinner vi prata både dåtid och nutid. Vi börjar med det som hände på 1980-talet. Endast 18 år gammal lämnade Mats tryggheten hemma i Matfors utanför Sundsvall för att ta upp kampen om platsen i IFK Norrköpings mål.

Artikelbild

– Första året, 1981, stod jag bakom Jan-Åke Jonsson hela säsongen. –82 fick jag hoppa in när Jan-Åke blev skadad. Om jag minns första matchen? Ja, tyvärr. Det var mot IFK Göteborg, ingen lätt match att hoppa in i, mot Uefacup-mästarna. Jag tror vi fick stryk med 6–0 eller 6–1. Jag var nervös förstås och gjorde ingen vidare match. Jag var bara 20 år då så det var tufft. Sen åkte vi ju ur allsvenskan det året, och sen i ettan spelade Jan-Åke alla matcher igen, säger Mats.

IFK tog sig enkelt direkt tillbaka till högsta serien och väl där började det hända grejer för Mats.

Artikelbild

| Mats Johansson (till vänster) intill företrädaren i IFK-kassen, Jan-Åke Jonsson.

– Jo, –84 började jag närma mig, och fick chansen på hösten. Jag kommer främst ihåg semifinalen mot Hammarby när jag fick ta en straff så vi gick vidare till final. Samtidigt blev jag skadad och kunde inte spela då. 1985 stod jag sen hela säsongen.

Det blev fyra raka säsonger som given förstemålvakt i IFK-kassen. En period som Mats minns med välbehag.

Artikelbild

– En fantastisk tid, det var roligt. Det är ju under den tiden som jag och min dåvarande tjej, som numera är min fru, skaffade bekanta och barn. En viktig tid mellan 20 och 30 år där man skapar mycket kontakter och vänner. Vi känner oss nästan fortfarande som Norrköpingsbor ibland, vi har mycket kompisar där som vi hälsar på och så, säger Mats.

Att han skulle bli målvakt var långt ifrån självklart. Hade han fått välja hade han helst varit utespelare.

Artikelbild

– Som liten var jag det men av en tillfällighet blev jag målvakt. Det fanns inga lag för tio-, tolvåringar i Matfors där jag växte upp utan bara lag för lite äldre. Där fick jag inte vara med, men målvakter hade de lite dåligt med så som det fick jag vara med de som var tre år äldre. Det gick så pass bra, men egentligen har jag alltid velat spela ute. När jag sen kom med i juniorlandslaget som målvakt började jag inse att jag fick ge upp det där med att spela ute, säger han och skrattar.

92 matcher hann det bli i IFK Norrköping.

– Jag lärde mig otroligt mycket av Jan-Åke som var en rutinerad allsvensk målvakt, och av Bengt Hultberg som var målvaktstränare. Det var nytt för mig att få träna så mycket och få så mycket hjälp för att kunna bli bättre. Gunnar Monier blev en extra pappa, han var kassör då och tog hand om mig, hjälpte mig med allt egentligen. Sånt man kommer ihåg. Europacupmatcherna minns man förstås, de var roliga. Vi vann ju mot Sampdoria på hemmaplan.

Säsongen 1988 blev hans sista i klubben.

– Jag skulle skriva nytt kontrakt, men när vi skulle börja förhandla tyckte styrelsen att jag hade för höga krav. Istället för att ge mig nåt motbud ringde de Lasse Eriksson och kontrakterade honom. Jag blev utan kontrakt helt enkelt. Jag hade gärna varit kvar men samtidigt hade vi pratat om att flytta hemåt, till Sundsvall där vi hade våra föräldrar. Då kändes det inte så dumt göra det, men det tog bara ett halvår innan vi kände att vi trivdes bättre i Norrköping så vi hade planer på att flytta tillbaka och bo där igen. Jag hade lite kontakt med Sleipner, men i den vevan hörde Örebro av sig och då blev det så istället. Här har vi trivts och blivit kvar, konstaterar han medan nya hungriga gäster slår sig ner vid bordet intill.

Det blev två säsonger i allsvenska konkurrenten Örebro SK följt av lika många i Degerfors.

– Sen kan man säga att jag slutade med elitfotboll men spelade lite ändå, med lite inhopp och så när jag var tillgänglig. Många klubbar som fick problem hörde av sig så jag gjorde någon månad här och där. Första året (1994) var jag spelande tränare i Örebro Syrianska i division 5. I Karlskoga blev det faktiskt hela säsongen -98. De hade en skada på målvakten som skulle vara borta under våren trodde de. Sen gick det väldigt bra och deras målvakt kom inte tillbaka så det blev hösten också.

Hur var du som målvakt?

– Jag tyckte om luftspelet och spel med fötterna så tyckte det var väldigt kul när den nya regeln, att man inte fick passa bakåt, kom. Då fick jag använda fötterna vilket jag själv tyckte jag var bra på. Styrkan fanns också i förmågan att läsa spelet och stå rätt.

Tiden i IFK var även sportsligt framgångsrik.

– Vi var bland de fyra-fem bästa varje säsong. Jag är dålig på det där med statistik men vi tog några silver. Vi hade bra spelare på alla positioner, jättebra sammanhållning, spelare som kunde göra mål, som kunde försvara, tyckte om att spela boll och var bra på det. Vi hade även bra tränare som kunde förstå hur man fick ut det bästa av laget. Kent (Karlsson) var väldigt bra. Tyvärr fick jag inte vara med om SM-guldet 1989, men det kanske inte hade blivit guld om jag varit kvar, det vet man inte...Lasse var ju jätteduktig så man kan inte säga att jag missade guldet...däremot fick jag cupguld 1988 och sen ett till med Degerfors.

Än i dag har Mats kontakt med flera av spelarna från den tidens IFK-trupp.

– Ja, vi träffas varje år. Janne Hellström, Jonas Lind, Peter Lönn, Håkan Pettersson och gamle massören Ronny Nilsson har haft som tradition att träffas kring jul och ha lite "lilljul". Kul att vi har den kontakten, säger Mats samtidigt som han tackar ja till påfyllning i koppen.

Fyra träningspass i veckan var vad som gällde på 80-talet.

– Vi fick till och med förlorad arbetsförtjänst de dagar vi var tvungna att gå hem några timmar tidigare från jobbet, det var så nära proffs vi var. Det var ingen som var proffs utom de utländska spelarna vi hade.

Besöken på Östgötaporten är numera lätträknade.

– Länge sen jag såg en IFK-match där, men varje år brukar jag och min fru delta i IFK:s golfturnering på hösten. Då har vi alltid lite middag på "Parken", så får jag se arenan åtminstone. Den är ju inte sig lik, det har hänt en hel del. Jag känner inte heller igen mig runt arenan. Östra planen där vi alltid tränade är ju borta. Vi tränade även på gruset på södra och i bollhallen, tältet där. Det är stor skillnad mot nu, säger han med ett leende.

Stor skillnad tycker han också det är mellan målvakterna nu och då.

– De är otroligt vältränade idag, och skolade på ett helt annat sätt. De får väldigt mycket hjälp framförallt med det taktiska, att studera motståndare och så är den stora skillnaden tror jag. Idag vet man hur anfallarna skjuter och hur motståndarna spelar på ett helt annat sätt, man förbereder sig mycket bättre. På min tid fick man ingen hjälp med det, men man försökte själv analysera motståndarna. Jag kommer ihåg en match, IFK mot Malmö när Robert Prytz var tillbaka där. Han hade slagit några straffar mitt i mål, de fick en straff mot oss och jag försökte vara ivrig och visa att jag skulle slänga mig åt ett håll, men jag stod ju kvar och mycket riktigt slog han den mitt på. Det var skönt...

– Förr var ingen målvaktstränare med på någon bortamatch. Hemma satt de på läktaren för i omklädningsrummet fanns det inte plats för dem. Sen kunde man resonera i efterhand, berättar Mats.

Som 57-åring håller han fortfarande igång med bollsparkandet, mest på skoj.

– ÖSK har ett veteranlag som tränar varje fredag så där är jag med, men inga matcher.

IFK eller ÖSK, vem håller du på när de möts?

– I och med att man bor här och läser tidningar och så här blir det lite mer ÖSK, men jag är inte jätteintresserad. Går på några matcher per år, inte mer. Självklart tycker jag det är kul när IFK vinner också. Jag är ingen fotbollsnörd på det viset, tycker bättre om att träna själv.

Vad tror du om årets IFK-upplaga?

– Det har väl inte börjat så bra, men IFK har bra spelare så de borde kunna få till det. Vi får se, men ska kunna gå bättre än tabellen visar just nu, säger han.

Han läste till byggnadsingenjör på Ebersteinska i Norrköping och har hållit fast på den civila banan. I dag är han egenföretagare och konsult inom besiktningar och projektledning, både för större byggnader och småhus.