LÄS MER: Här är IFK-arna som kan prisas

LÄS MER: IFK-stjärnan: "För dem är det bara ren ångest"

LÄS MER: IFK:s sju-ka facit mot Häcken

Artikelbild

29 omgångar har spelats och ändå ska allt avgöras i den 30:e och sista omgången.

Idrott när den är som bäst.

Hur kan en del människor tycka att opera, teater och konstutställningar ger mer näring än det här?

En av livets stora gåtor.

Att säga att det är fördel AIK är enkelt för det är också sant. För AIK räcker det med kryss mot Kalmar. Ja, det kan till och med räcka med förlust så länge IFK Norrköping inte knäcker den svårforcerade Häcken-nöten. Ett kryss mot Kalmar är något som ett normalt AIK klarar alla dagar i veckan den här säsongen.

Men är det ett normalt AIK?

Nej.

Det här är inte någon normal situation överhuvudtaget.

LÄS MER: Jordan: "Jag har en eld inom mig"

LÄS MER: "Viktigt att vi ser oss som vinnare"

Sätt dig bara in i AIK-spelarnas huvuden. De ledde allsvenskan med åtta poäng för bara några veckor sedan. Det såg inte bara ut som att Rikard Norlings väloljade maskin hade avgjort det här – det var ju avgjort, trodde så gott som alla.

Lennart Johanssonspokal skulle till Solna, till Lennart Johansson stora glädje.

Det har hänt saker de senaste veckorna. AIK har bara vunnit en av sina fem senaste matcher (förvisso en stark sådan borta mot Östersund efter ett tidigt rött kort) och har börjat visa något som åtminstone kan liknas vid guldfrossa. De svartgula är satta under press.

AIK kliver dessutom in i den sista omgången med en betydligt obekvämare känsla än IFK Norrköping. IFK gjorde vad laget var piskat till i förra helgen när de slog Örebro med 3–2 på Östgötaporten. Detta efter ett nästan löjligt slutskede där inhoppande IFK-hjälten Daniel Sjölund, som fått minimalt med speltid i år, tåade in bollen på övertid efter att ha varit på planen någon minut.

Jag häpnande över händelseutvecklingen. Det där fanns på kartan lika lite som Ankeborg. IFK Norrköpings gulddrömmar levde fortfarande.

AIK skulle dock väcka IFK ur drömmarna barskt. 50 000 hade bänkat sig på Friends Arena för matchen mot GIF Sundsvall. Det var uppdukat för guldfest – en perfekt sådan i hemmaborgen.

Det slutade 0–0 efter stolpskott, ribbskott och en bläckfisk i Giffarnas kasse i form av William Eskelinen.

Partyt inställt. Champagnen fick ställas på kylning igen. AIK fick vänta en vecka till.

En vecka, inbillar jag mig, fylld med tankar.

Det går inte att underskatta den mentala aspekten i det här. AIK står inför ett psykiskt eldprov. Kalmar är inget lag som skrämmer, men de är tillräckligt bra för att störa ett AIK definitivt utan två vitala mittfältskuggar i Kristoffer Olsson och Enoch Kofi Adu, och kanske utan en tredje vital figur i Sebastian Larsson.

Och som Kalmare-tränaren Henrik Rydström säger inför matchen:

"Vårt mål är att guldfågeln ska bli silverfågeln, det är väl vår ambition. Men jag tror de har fullt upp med sina egna demoner".

IFK Norrköping har exakt noll demoner att brottas med. "Peking" har inte lett serien en enda gång. Att ha fått den här möjligheten är en bonus som laget kan omfamna utan någon press fram till om Kalmar eventuellt skulle ta ledningen.

AIK har ett guld att förlora.

IFK Norrköping har ett guld att vinna.

Det krävs visserligen något sensationellt för att det ska bli ett guldfirande på Tyska torget.

Men sånt sker.

Daniel Sjölunds sena avgörande mot Örebro var en tydlig påminnelse om det.