Förmiddagstimmarna med tenniskompisarna är i det närmaste heliga. Minst en gång i veckan spelar Uffe Jansson dubbel med pensionärerna i Åby Tennisklubb.

Han är bollsäker och lägger oftast tillbaka över nätet. Han jagar vid baslinjen och rusar på stoppbollar.

– Jag har inte längre samma kraft i högerarmen. Jag har fått lite ont, så jag spelar bara en gång i veckan nu, berättar Uffe som bor några minuter från hallen.

Artikelbild

| Uffe Jansson sprang ifrån ”Tjalle” Mild och satte bollen i mål med högern. IFK vann och Djurgården åkte ur.

Motionen är viktig för 77-åringen som även springer ett par gånger i veckan.

– Jag mår inte bra om jag inte får röra på mig.

LÄS MER: Skyttekungen som blev journalist

Den vindsnabbe ynglingen med kortstubbat hår värvades från division 2 i Uppland.

Artikelbild

| ”Jag mår inte bra om jag inte får röra mig”.

– Jag började Edsbros A-lag när jag var 14. De skrattade åt mig, för kortbyxorna räckte ända ned. Det var knappt jag orkade slå in hörnorna, det var så tunga läderbollar.

Han var bara 16 år när han på sommaren anslöt till IFK Norrköpings träningsläger vid Getå Turisthotell.

Artikelbild

– Det var nio landslagsspelare i truppen och där kom lilla jag, men jag klarade det. Det var mycket löpning uppför ravinen och jag fick Sven Axbom på ryggen, minns han.

I allra första matchen för IFK släpptes ynglingen in efter pausen och gjorde fyra mål. IFK slog Vadstena med 14–1 i tackmatchen för Örjan Martinsson.

Artikelbild

Lite senare bar det iväg på en månadslång turné i USA, en turnering med sex lag. Men det började med en försovning.

– Jag var så spänd, kunde inte somna förrän på morgonen. Då ringde det på dörren och jag såg att de inte var glada. När vi kom till bussen satt de andra i sina kostymer och väntade på mig. Det mådde jag inte bra av.

Artikelbild

Janssons utlandsresor fortsatte att spöka.

På väg till en ungdomslandskamp i Österrike upptäckte han att passet inte var med. Stinsen lyckades hålla kvar tåget från Stockholm på stationen när Uffe kastade sig i en taxi upp till lägenheten på Vattengatan.

Artikelbild

– Två killar gick och knackade på hjulen för att låtsas att det var något fel. Annars hade jag aldrig kommit iväg.

När IFK en gång skulle iväg med ett chartrat flygplan från Kungsängen upptäckte han åter att passet saknades.

Artikelbild

– Det måste ha tagit ännu längre tid med taxin. Jag brydde mig inte så mycket då. Hade det hänt idag skulle jag inte kunna sova en vecka efteråt.

LÄS MER: "Vad ska vi med den där Lasse till?"

Som högerytter i IFK levde han högt på snabbheten och löpförmågan.

– Jag var ingen stjärna, men kvick de första 15 meterna, berättar han över en fika hemma vid köksbordet när han ser tillbaka på IFK-karriären.

Mellan 1960 och -73 gjorde han 200 allsvenska matcher och 21 mål.

Med landslaget spelade han EM-matcher 1966 mot storlaget Portugal, Bulgarien och Norge.

– Jag var ingen stor målskytt, men jag passade fram till rätt många mål. Vi spelade väldigt offensivt då och var fem man i kedjan i början. Jag blev som en yttermittfältare, det fanns bara plats för tre där framme. Och de var ju bra på att göra mål.

Han var del av storhetstiden när Guldköping plockade medaljer nästan varje år.

– Jag fick bara ett guld, för det krävdes att man spelade hälften av matcherna och jag låg i lumpen vid två. Men jag har alla valörer, silver, brons och cupguld.

– 1966 spelade vi allsvensk final mot Djurgården inför 45 000 på Råsunda och förlorade. Det var inte roligt. Hade inte Ove Kindvall blivit proffs hade vi vunnit serien lätt. Hans målsinne var otroligt. Han vann ju holländska skytteligan tre gånger, när den var bästa ligan i Europa.

Intresset var stort. Många reste till Norrköping för att se allsvenska toppmatcher.

– 1 maj 1961 hade vi 28 000 mot Djurgården. Det var fullt ute i Promenaden och de stängde grindarna, för läktarna hade rasat mot Malmö några år innan. Kan inte förstå att alla fick plats! Idag är det fullt med 15 000.

LÄS MER: Holter stortrivs där guldet säkrades

Det fanns varken konstgräs, teknikhall eller gym på den tiden. I stället pulsade man i snön uppför Berget och tränade i ridhuset under vintern.

– Ibland spelade vi med medicinboll i den mjuka spånen. Vi hade Gunnar Nordahl som tränare, han var tuff och tryckte till oss i planket, minns Uffe Jansson leende.

Han har fortfarande kvar en tjock islandströja i ull från vinterträningarna.

– Det var som natt och dag mot hur det är nu. Konstgräset hade passat mig bra med ett snabbare spel, säger han om jämförelsen.

Det var två-tre träningar per vecka och match på söndagen. Individuell träning hade inte slagit igenom. Det var mera; det man hade, det hade man. Den konstruktiva kritiken vid matcherna var sparsam.

– Det kan jag sakna i efterhand. De kunde ha varit först med det, tycker han.

Vid sidan fanns starka ledarprofiler som ordförande Sigge Andersson, kassörerna Gunnar Monier Einar Steen, lagledare "Jojje" Ericson, tränarna Vilmos Varszegi, Vilhelm Luger, Gunnar Nordahl, B-lagsledare "Skåning" Andersson.

Och på planen vimlade det av landslagsmän.

– Det var inte många som inte spelade där, säger Uffe och räknar upp namnen på lagbilden över guldlaget från 1960.

– Det har gått så fort hit. Nu är vi är bara tre kvar. Bill Björklund och Torbjörn Jonsson gick ju bort nyligen.

Vilka var de bästa du spelat med?

– Det fanns så många bra. Bill hade ett fruktansvärt tungt skott och Torbjörn med. "Lill-Mulle" Holmqvists vänster, Herre Gud. Ove Kindvall, förstås. Harry Bild och Örjan Martinsson. Nej, det går inte att säga.

LÄS MER: "Jag var en väldigt bra affär för IFK".

Fotbollen kombinerade Uffe med att jobba på brandstationen, där jobbarkompisarna klättrade upp på taket för att följa matcherna på andra sidan Albrektsvägen.

– Det gick väldigt bra att kombinera jobbet med fotbollen. Det var aldrig några problem, bara om man skulle spela dagen efter nattjobb. Det löste sig alltid.

Lönen som brandman var en bra grund, utöver de 250 kronorna för en vunnen match.

– Man klarade sig långt på dem. Vi vann ju rätt mycket...

Fritt boende var också en värdefull förmån.

IFK var stort i landet och hade fram till 1963 radat upp elva SM-guld. Ute i Europa hävdade man sig också bra.

– Vi spelade jämnt med topplagen från de största ligorna. Vann vi inte så var det knappa förluster. Vi mötte Milan, Inter och de bästa lagen Holland i Tyskland. Vi var i final i tipscupen och i cupvinnarcupen mötte vi Inter på San Siro, då gjorde jag ett mål också.

– Idag är det mycket större avstånd upp till de bästa klubbarna som spelar i Champions League.

Karriären kunde ha blivit ännu mer lyckad om han inte fått benet avsparkat i sista vänskapsmatchen före seriestarten, borta mot Landskrona 1968.

– Jag var gipsad länge och blev borta hela året. Det var under min bästa ålder, men jag kom tillbaka.

LÄS MER: "När jag gör något går jag all in".

Han fortsätter följa laget och ser de flesta hemmamatcherna på Östgötaporten.

– De har gjort det bra. Det måste jag säga. För det är tufft med spelarförsäljningar och ekonomi. Ändå har de klarat det. Sen är det roligt när det kommer in en hemmakille som Henrik Castegren och tar vara på chansen. Det kommer nya hela tiden. Man behöver inte vara orolig, säger Uffe Jansson.

LÄS MER: "Jag vet att Sevilla var intresserat".