De smala vägarna ringlar sig genom de små samhällena med stenkyrkorna och de vida fälten genom Småland och Halland.

Veinge med sina knappt 1 500 invånare ligger här mitt i den svenska myllan, en knapp halvtimme sydost om Halmstad. En liten ort med sin kiosk, sin Ica-affär, de två pizzeriorna, den lokala bilhandeln och lite till. Det är här allsvenskans bäste målvakt 2018 vuxit upp, fått sin fotbollsfostran och blivit den som fått vår stads kärlek under sitt debutår i den vitblå IFK-dressen.

Vinnare av spårvagnsligan, allsvenskans stora pris – och nu kommer ett bevis till när Isak Pettersson också får NT-guldet.

Artikelbild

| Isak Pettersson vid Veinge IP.

– Helt sjukt egentligen att jag får den äran. Särskilt när basketlaget vunnit SM-guld. Jag är jätteglad och jättetacksam, säger IFK-målvakten när vi möts i familjehemmet på hörnet på Nebogatan.

En gul trävilla mitt i idyllen med sina vita knutar några välriktade utsparkar från det lilla centrumet, det är här Isak Pettersson laddar om efter den häftiga säsong han haft.

Har du hunnit reflektera på vad som hänt egentligen?

– Det blev lite lättare när man kom hem här och pratade med mamma och pappa om det och förstod att det varit ett bra år. Det har varit det roligaste fotbollsåret i min karriär. Och när man pratar med folk här hemma vet man att det betyder mycket för många här i byn. Många gratulerar och säger att de följer mig, sådana saker betyder mycket.

Artikelbild

| Isak Pettersson utanför familjehemmet.

Han kommer från en riktig fotbollsfamilj. Pappa Lars har varit tränare i Veinge IF på olika nivåer, mamma Annelie engagerad och drivande i Veingecupen, och både storebror Noak och lillasyster Ida spelar eller har spelat.

De följer förstås Isaks karriär så mycket de kan.

Artikelbild

| Isak Pettersson vid Veinge IP.

– De är ju glada. Morsan började gråta när jag fick allsvenskans stora pris. Det är coolt. Jag hade inte några förväntningar när jag kom till IFK, det var bara att visa vem jag är och låta folk lära känna mig. Det är fantastiskt att det blev så här bra till slut.

Folk känner dig nu.

Artikelbild

| Isak Pettersson vid Veinge IP.

– Det får jag hoppas i alla fall, haha.

Isak Pettersson pekar ut genom fönstret från soffan där vi sitter. Ut mot tomten där det just nu är vinterruskigt, men fortfarande snöfritt.

Artikelbild

| Isak Pettersson vid Veingeskolan.

– Här ute på gräsmattan har jag spelat tusentals fotbollsmatcher med brorsan. Det var alltid så att Noak, min storebror, och hans kompis körde mot mig och jag fick börja med att leda med 9–0 när vi körde till tio. Så vann de med 10–9.

Du vann aldrig?

Artikelbild

| Isak Pettersson vid Veingeskolan.

– De var lite äldre, men någon gång vann jag kanske. Då fick vi dra ner det till 8–0 nästa gång.

Många i kompisgänget har blivit kvar. Många spelar också fortfarande i det Veinge IF som är en sammanslagning med Genevads IF och som nyss höll sig kvar i division 4 som nykomling.

Artikelbild

| Mellan träden på tomten var målen när Isak Pettersson spelade fotboll mot sin bror.

När du sprang omkring här och försökte slå din bror och hans kompis, vilka drömmar hade du då?

– Jag har alltid älskat att tävla och att vinna. Jag älskade att de var två mot mig och jag ville bara slå dem. Det är den drivkraften som finns. Och jag kände att jag ville spela fotboll på högsta nivån och jag ville bli bäst. Det är så man måste tänka, man får inte nöja sig. Det har alltid varit en dröm att spela i allsvenskan, och jag tycker det är så roligt att få spela i Norrköping. Med de fansen och den stämningen som är runt klubben.

Artikelbild

| Mellan träden på tomten var målen när Isak Pettersson spelade fotboll mot sin bror.

Den 21-årige målvakten guidar runt i sitt Veinge, det blir en promenad förbi skolan där han gått från ettan till nian. Vidare genom det lilla centrumet och upp mot fotbollsplanen.

Vi passerar ett skogsbryn med lite träd på vägen fram mot Veinge IP. Det är tyst och tomt så här års, de röda husen med omklädningsrummen igenbommade. Men blundar man går det nästan att höra ljudet av spelare som manar på, en boll som skjuts till inspark och landar i gräset bakom målet, barn som leker vid sidan och även att känna doften av nykokt korv.

– När jag var liten hade de en målvakt som heter Magnus "Eken" Ekman. Han hade sådan pondus. Jag var ofta hos min kompis Emil som bor där uppe, säger Isak och pekar mot ett av husen. Då hörde vi att han skrek på sina backar och då visste man att det var match. Då sprang vi ner. Jag träffar honom ibland nu och då står vi och snackar. Han är den förebild jag hade när jag var liten.

Man ville vara som "Eken"?

– Det var så man skulle bli, och det gick ju faktiskt.

Men du blev inte målvakt förrän sent?

– 2013 på hösten gick jag till Halmstad. Säsongsstarten där (i juniorlaget) spelade jag ytterback. Mot Kornhult/Tishult borta. Jag tror vi förlorade med 1–2. Jag hade mina Copa Mundial och sprang där på kanten, jag tyckte det var så roligt. Men jag hade tränat med Halmstad länge och de ville ha mig som målvakt, de tyckte jag var bättre som det och då blev det så.

– I Veinge har jag för mig att jag var mest utespelare i A-laget och stod i B-laget men ju längre det gick var jag mer målvakt även i A-laget. Jag var jämnbra på båda.

Han har aldrig tappat kärleken till sin hemort och sin moderklubb, även om han varit borta några år nu. Han följer kompisarna och laget även från distans.

– Jag följer varenda match. Vissa matcher sänds av Hallandsposten. Har vi inte träning eller match sitter jag hemma i lägenheten och kollar.

Hur ofta tjatar du på Jens Gustafsson (manager i IFK) att du vill få spela ute även i IFK?

– Det hade varit roligt. När vi mötte Kalmar i en träningsmatch i somras (på Öland) stod jag första halvleken och Mitov stod andra. Vi hade lite ont om folk och hade gjort lite byten. Då sa Jens att jag skulle byta om på slutet. Men det blev inget inhopp och efteråt sa Jens; "trodde du på det själv?" Haha, jag var skittaggad men jag vet inte hur nära det var.

Med priser som staplats på hög var säsongen 2018 redan väldigt bra. Tidigare i december fick Isak Pettersson ytterligare en tidig julklapp när förbundskaptenen Janne Andersson tog ut honom i blågult till januariturnén.

– Det är häftigt. Nu ska jag inte på något sätt ta bort priserna, det är jättekul, men att få äran att åka med dit är det bästa. Det är också en dröm, även fast det inte är riktigt A-landslaget så är det seniorlandslaget. Det ser jag verkligen fram emot.

Både för den sakens skull – och för att han inte vill komma in i en ny säsong oförberedd sliter han hårt under semestern hemma i Veinge. Det är tuff träning varvat med avkoppling.

– Jag längtar som fan till premiären. Och när det gått bra ett år vill jag inte att det ska gå sämre nästa. Den här vintern har jag verkligen gjort allt, jag har kört på väldigt hårt med träningen. Jag vill inte kunna vara besviken på mig själv, när jag tittar tillbaka ska jag känna att jag gjorde allting, säger Isak Pettersson som slitit på hos personlige tränaren Magnus Hellström i Halmstad.

Det är en balansgång att vara nöjd med året som varit, men samtidigt inte för nöjd?

– Precis. För om jag går ner mig finns det de som kommer vara bättre än jag. Det vet jag om. Det är stentuff konkurrens.

Någon dag kanske det kommer ett hack i kurvan, då gäller det att vara förberedd på det?

– Ingen är bra alltid. Det får man vara beredd på, men det är inget jag tänker på eller oroar mig för. Tänker man på det så kommer det att bli så. Sedan har jag saker jag kunde ha gjort bättre det här året också. Ibland tänker jag att jag blivit nästan lite för mycket upplyft med tanke på hur många bra spelare vi har i laget. Man får inte glömma dem. Jag har fått så mycket hjälp av dem och utan dem hade jag inte vunnit några av de här priserna.

Hur ser du fram mot 2019, sätter du upp några mål för dig själv?

– Nja, jag tänker inte att jag måste vara si eller så. Jag känner bara att jag ska fortsätta vara mig själv. Jag ändrar inte på något bara för att det gått bra en säsong. Jag ska göra allt för IFK ska vinna. Det är vad det handlar om och är en mer ödmjuk attityd än att tänka på vilka räddningar man själv ska göra, säger 2018 års mottagare av det klassiska NT-guldet.

Han blir därmed den fjärde IFK-målvakten i historien efter Torsten Lindberg (1951), Bengt Nyholm (1961) och Lasse Eriksson (1989).