Det är mindre än ett år sedan. Presskonferensrummet är visserligen flyttat ett tiotal meter sedan dess men mycket av snacket kunde ändå ha varit detsamma, med en viktig skillnad.

Det var omvända roller.

Då satt Poya Asbaghi som tränare för ett krisande Blåvitt och tvingades summera en bra insats som ändå gav noll poäng med hem efter en vändning i slutminuterna. IFK var inte alls speciellt bra då, men managern Jens Gustafsson fick ändå räkna in alla tre poängen efter ett galet slut.

Artikelbild

Nu? Omvända roller. Ett slut som sänkte Peking ännu mer ner i tabellen där det börjar se nästan hopplöst ut att hänga på någon form av toppstrid. IFK är långt därifrån. Om det här var matchen som sades skulle kunna definiera säsongen så är det inget gott tecken för klubben att det lyste 1–2 på den nya bildskärmen i hörnet när domare Glenn Nyberg blåste av för 90 minuter.

Vi fick se en matchbild där IFK långa stunder hade spelövertaget, skapade lägen och gjorde en av sina bättre insatser (den bästa?) rent spelmässigt den här allsvenska säsongen, men ändå blev det noll poäng och första hemmaförlusten sedan nykomlingen Trelleborg snodde med sig segern från Östgötaporten förra våren.

Då hjälper det liksom inte långt.

IFK har, tack vare den poängmässigt svaga starten på säsongen och den stora oförmågan att vinna fotbollsmatcher, satt sig i en situation där det inte hjälper så mycket med helt okej prestationer, det handlar om att plocka poäng och det gör inte Peking just nu.

Det är den krassa verkligheten, oavsett om man kan hitta positiva delar i spelet eller inte.

Poäng före prestation – just nu är det så.

Är det dags att ta fram begreppet kris? Jag gör det sällan, men resultatmässigt börjar man komma nära i alla fall med tanke på förväntningar, förutsättningar och vilka spelare som värvats in till Östgötaporten. En elfteplats, åtta poäng totalt och en (1) enda seger på åtta omgångar; hand upp den som tycker att det är ett facit som är enligt förväntningarna så här långt.

Ingen? Tänkte nästan det.

Det klubben byggt upp de senaste åren är värt att applådera, att man kunnat göra den typen av värvningar som man gjort, men med det höjs också kraven och förväntningarna. Nu riskerar det istället att bli ett "förlorat år" i ett allsvenskt ingenmansland.

Slutligen det positiva för IFK, för det fanns en del sådant också trots allt: Man fick en viss effekt av ändringarna i laget där Gudmundur Thórarinsson klev in centralt vilket gjorde att Alexander Fransson oftare kom högre upp i planen. Simon Thern satte ofta press mellan de båda anfallarna. IFK Göteborg fick mest försvara sig efter pausen, vilket man förvisso gjorde bra. Det såg bitvis betydligt bättre ut spelmässigt för de vitblåa och om man ansett att utdelningen tidigare ungefär speglat insatserna, eller att någon poäng till och med varit smickrande, så var IFK förtjänt av mer nu.

Men vad hjälpte det när det gav noll och inget ändå?