Holmqvist ler när han berättar om det annorlunda mötet som förändrade karriären.
Det är dagen före första SM-kvartsfinalen mot Skellefteå. Det syns på ögonen hur mycket LHC-forwarden längtar till nedsläpp.
Det är nu det börjar.
Allvaret. Det roliga.
- Det blir som vanligt att du går in i en slutspelsbubbla och stänger av allt annat. På många sätt är det den roligaste tiden på året. Allting skruvas upp. Större intresse, mer puls och tätare matcher. Att möta Skellefteå känns helt okej. Gör vi det vi ska och håller det enkelt finns alla chanser, säger Michael Holmqvist.
Efter en misslyckad säsong i Djurgården var det tänkt att karriären skulle ta ny fart i Linköping och 31-åringen tycker själv att den gjort det. Det är ingen hemlighet att personkemin mellan Holmqvist och Hardy Nilsson aldrig nådde några far och son-höjder i fjol.
- Det går åt rätt håll. Nu har jag fått en ärlig chans, en större roll och känner mig delaktig. Vi gick till final, men jag fick knappt spela. Att det inte blivit så många poäng här heller bryr jag mig inte om. Det är inte därför jag är här.
Upplevelse
Michael Holmqvist elitseriedebuterade som 17-åring i Djurgården, flyttade via Färjestad till finska TPS Åbo och hamnade efter några framgångsrika säsonger i Anaheim i NHL. Det var där som välkände coachen Mike Babcock kallade in honom till kontoret på ett möte.
- Han tittade mig i ögonen och sa att "bara så att du vet, du kommer aldrig att göra några mål i den här ligan. Däremot kan du jobba hårt, döda utvisningar och vara i ögat på motståndarna".
Hur reagerar man på sånt?
- Ja, vad ska man säga? Kommer du till NHL och någon ger dig chansen att spela, så är det klart att du gör det som förväntas av dig. Men det var väl lite av en chock att träffa någon som uttryckte sig så rakt.
Det blev till slut 156 matcher i världens bästa liga, med tiden i Chicago som den bästa.
- Häftigt att ha fått vara där. En upplevelse för livet. Jag fick en defensiv roll, det var ut med pucken och in med pucken, och det satte sig i ryggmärgen. Det förändrade mig. Jag kommer aldrig vara den som stänker in 40 mål på en säsong.
Slutade skolan
Betongförorten Rågsved i södra Stockholm är mest känt för Joakim Thåström och övriga i klassiska punkbandet Ebba Grön. Men många andra lirare har vandrat därifrån ut i stora världen. Några hundra meter från hockeybröderna Michael och Andreas Holmqvist växte polskfödde Maciej Lampe upp. Han blev 211 centimeter och proffs i NBA-basketen.
Nu bor storebror Holmqvist med sambo och två barn i lägenhet i Tallboda utanför Linköping.
- Från ett getto till ett annat, haha. Nej, vi trivs bra. Och förresten är det inget större fel på Rågsved heller. Jag var ingen "gettounge", men lärde mig tidigt att inte ta allt för givet. Visst hade jag talang, men jag har också fått kämpa.
Du hoppade av gymnasiet redan efter första ring.
- Ja, det var hockey, hockey, hockey. Det fanns inget annat. Jag trodde att jag var världsstjärna och tyckte inte att jag behövde skolan. Det kan jag ångra nu när jag börjar bli till åren och inte vet vad jag ska göra sen. Då hade det varit bra att ha den där utbildningen.
Ja, hur ser du på livet efter hockeyn?
- Polis verkar spännande, men då måste jag nog plugga i tio år först. Jobba med ungdomar, kanske.
Hockeyfarsa
Michael Holmqvist får ett leende på läpparna när han berättar om Elias, 2, och Emilia, 5 månader.
- Enormt stort att bli pappa. Barnen är absolut det bästa jag gjort. Hockeyn styr mycket i livet, men den är inte allt längre. När man kommer hem är det ganska lätt att koppla av. Det är Tallboda, ishallen, Ica Maxi och ibland Ikanohuset. Det går runt.
Hur är du som pappa?
- Världens bästa, men det tycker väl alla? Möjligt att jag är lite för snäll. . . om man nu kan vara det.
Han tänker inte vara lika snäll på isen mot Skellefteå.