2004 blev en speciell jul.
2015 uppskattar därför Vita Hästens 20-årige forward lugnet och stillheten så här års.
Laget har precis klarat av en av sina mellandagsträningar efter en kort vila. Tobias Liljendahl kommer ut ur omklädningsrummet, tar på sig skorna i korridoren och sedan går vi en trappa upp och sätter oss i ett av rummen där, medan snön för första gången den här vintern faller ymnigt utanför fönstret.
Där berättar Tobias Liljendahl om sina säsonger i Vita Hästen, bakgrunden med en framgångsrik travtränare som pappa – och den dramatiska upplevelsen som barn.
Flodvågskatastrofen i Sydostasien på annandagen 2004 tog sammanlagt cirka 230 000 människoliv, varav 543 kom från Sverige. Indonesien råkade värst illa ut, men även Sri Lanka, Thailand och Indien drabbades när jordbävningen ute till havs skapade de rasande vattenmassorna som med våldsam kraft slog in mot land.
– Det är ingen jul man ser tillbaka på och tycker var så roligt. I och med att det gick så bra för oss kan man sitta och prata om det, det hade nog varit annat om man hade förlorat någon, säger Tobias med distans till det.
Återförenades i evakueringsområdet
Han var på stranden när vågorna kom, spelade fotboll med sina kusiner. Hela släkten på närmare 30 personer hade åkt till den thailändska idyllen på julaftonen, men bara två dagar senare exploderade allt.
– Man måste nog ha varit där och upplevt det på plats för att förstå hur sjukt det var. Det kändes som att det kom vatten från himlen nästan och vi sprang för livet. Jag var den som hamnade värst till av oss, det var ju så mycket bråte, solstolar och grejer som flög runt som jag ramlade på. Från stranden var det som en smal bro upp där det var panik med mycket folk, där ramlade jag ner i som en liten å, berättar Liljendahl.
– Men som tur är hoppade min äldre kusin Christoffer, som är född -89, i där och lyckades dra upp mig. Så jag får väl tacka honom för att jag sitter här idag. Sedan blev det full fart och en bit upp lyckades vi hitta en taxi och kunde åka ifrån det värsta. Vi trängde in oss tio personer i den lilla bilen.
Sedan blev alla som klarat sig uppskickade i evakueringsområden i bergen där hela släkten kunde samlas igen.
– Vi hade gått i förväg så mamma och pappa var kvar på hotellet när det hände och vi kom ifrån varandra. Då var man inte så kaxig som nioåring. Som tur var lyckades vi hitta varandra i evakueringsområdet och det var en jäkla lättnad när man såg alla släktingar där. Man fattade inte hur stort det var egentligen förrän man kom hem, men då insåg man ju vilken tur vi haft. Alla 30 kom hem helskinnade. Det är helt sjukt egentligen med tanke på hur många som dog.
Idag tänker han inte så mycket på det som hände.
– Nu ska jag inte säga att jag lider av det. Det känns som att jag och hela släkten har kommit över det ganska bra. Jag har dock inte varit i Thailand sedan dess och jag tror nog inte jag åker tillbaka dit med tanke på det som hänt.
Seniorhockey som 13-åring
Det är sådant som ger perspektiv på livet – och på idrotten. Tobias Liljendahl gör sin andra säsong i Vita Hästen. Här har den ödmjuke stockholmaren gått framåt mycket, utvecklats stadigt och är idag en av de starkaste profilerna i truppen – inte minst en säsong när det varit stor omsättning och mycket skador.
– Eftersom det är andra året har jag kommit in i stan, socialt och känner grabbarna i laget. Då är det lite enklare och tryggare. Det spelar in mycket hur man presterar på isen att man trivs socialt, i alla fall för mig. Här finns det jag behöver för att kunna ta nästa kliv i karriären.
Närheten hem till Stockholm och familjen spelade förstås också in när han funderade över alternativen. Efter två säsonger i Djurgårdens J 20-lag kände Liljendahl inför förra säsongen att det var dags att få spela seniorishockey.
– När de gick upp i SHL det året kändes det som att det skulle bli svårt att få spela kontinuerligt. Jag ville få en större roll och framför allt istid som jag behövde för att utvecklas. Jag kände ganska tidigt att jag ville kolla mot allsvenskan.
Säsongerna här är egentligen dina två första riktiga seniorsäsonger?
– Jag spelade i division I som 13-åring, men det är lite skillnad på allsvenskan och division I om man säger så. Sedan gjorde jag några inhopp i Djurgården, men det var första riktiga hela säsongen förra året.
13 år?
– Ja, det var lite skador i Väsby så då fick man hoppa in. Det var lite speciellt att spela med män redan då, men det var kul som fasen.
Hur tycker du själv att du har utvecklats här?
– Jag har alltid spelat rätt defensivt. Jag var mest center förut, det är det jag spelat som ung också och där jag har mina styrkor. Nu i år har jag utvecklat anfallssidan också tycker jag, det har blivit lite poäng när jag flyttat ut på kanten.
Hur tänker du på SHL?
– Det börjar väl bli dags. Jag har ändå gjort två år här i allsvenskan snart och tycker jag utvecklats för varje vecka egentligen. Det är ändå rimligt att försöka ta det klivet inom något år.
Valde bort travet
Det är lätt tro att det var nära att Tobias Liljendahl hamnade i en helt annan sport. Hans pappa är Reijo Liljendahl, under nästan 35 år försteman hos svensk travsports nestor Stig H Johansson, som numera driver egen framgångsrik verksamhet på Julmyra Gård norr om Uppsala.
Men nej.
– Jag har hållit mig ifrån det där. I och med att jag bodde granne med Challe Berglund och han har en son (Emil Berglund, i Timrå nu) som jag hängde med dag och natt när vi var yngre, blev det hockey. Challe spelade fortfarande i Djurgården då. Jag fick åka med Emil till hockeyskolan i Väsby och då blev jag frälst direkt, då blev det att jag valde bort hästarna.
Man trodde annars att du hängt hos Stig H mest hela tiden under uppväxten.
– Klart man var med och kollade vad pappa gjorde ibland. Visst tycker jag det är rätt kul att hålla koll på honom också, men jag har inte det där riktigt brinnande intresset. Jag tror han är glad att jag valde hockey istället. Han har sagt att han ville bli hockeyspelare själv när han var ung. Han försöker komma hit och kolla så mycket han kan, säger Tobias Liljendahl om stödet från familjen i Himmelstalundshallen.
När du ser att han har hästar med på V75, spikar du dem direkt då?
– Haha. Nja, det ska jag väl inte säga att jag gör. Det är inte så att jag kan vinna massa miljoner bara för att jag har en pappa som håller på med hästar.
De båda generationerna Liljendahl har bra stöd från farfar Matti i Helsingfors, där Tobias bland annat var och firade en del av julen tidigare i december.
– Farfar bor kvar. Och pappas syster och hennes familj. Man träffar dem inte så ofta, farfar är jäkligt intresserad av min hockey så det blir en hel del hockeyprat. Och sedan farsans hästprat. Han tycker det är coolt det också.
Att barnbarnet spelar just i Vita Hästen kan med andra ord knappast bli mer passande.