Ja, vi tog ett knippe bilder på Hästen-forwarden.
Marcus Eriksson och Jesper Samuelsson kommer (faktiskt) inte att hålla på i all oändlighet.
Vita Hästen skulle onekligen må gott av en annan hemmason som tog plats och hade en tongivande roll i laget.
Arvid Degerstedt lyckades inte med det under första vändan i A-laget 2018–2021.
Nu kan det bli andra bullar.
Den allsvenska säsongen är inte långt borta alls. Sporten tog en tur med Arvid Degerstedt och kameran i Norrköpings centrala delar, dessförinnan blev det ett samtal om det som varit och det som komma skall.
Det är uppenbart att "Degen" trivs med att vara åter i moderklubben.
– Det känns grymt bra att vara tillbaka. Jag trivs ju i Norrköping och det är jättekul att få vara med och spela här igen. Jag tyckte det var roligt att testa andra saker också, men det är speciellt att spela för Vita Hästen, säger Arvid Degerstedt som var på läktaren och kollade på Vita Hästen som barn – då med Eriksson och Samuelsson som bärande pjäser.
– När jag började i Linköping (U16 i samband med hockeygymnasiet) sa jag alltid till dom att "Macke" och "Sama" hade ju lätt gått in och styrt PP i LHC också. Det kommer jag ihåg att jag härjade om (skratt).
Mellan 2018 och 2021 hade Degerstedt först Leif Strömberg som tränare (Sune Bergman under några kvalserie-veckor våren 2019) och sedan Tony Zabel.
Allt som oftast förpassades han till fjärdekedjan.
Inget fel i det på något vis, men klart att det är roligare att göra mål, assist, spela numerärt överläge och få möjligheter att bidra framåt på ett annat sätt.
Sommaren 2021 kritade Arvid Degerstedt på för Borlänge i hockeyettan.
Var du där och då besviken och bitter på Vita Hästen eller hur skiljdes ni åt?
– Lite besviken var jag. Sen var jag besviken på mig själv också. Jag tyckte inte att jag hade fått ut mitt max heller. Jag hade en stor revanschlust när jag gick till Borlänge. Jag ville visa det som jag hade på känn – att jag kunde spela en mer offensiv hockey och ett mer tvåvägsspel än vad jag hade gjort de två säsongerna innan.
"Degen" tyckte att kaktusplanteringen hade hållit bra. Bilderna togs i mitten av september.
Arvid Degerstedt flyttade upp till Dalarna med inställningen att det var en nyttig omstart, att han hade något att vinna på att kliva ned ett hack i seriesystemet.
– Utfallet blev ju med facit i hand väldigt bra, säger Arvid och ler brett.
Ja, på tolv matcher producerade forwarden 21 poäng fördelat på elva mål och tio assist.
Ett smått vansinnigt facit.
Symbiosen som Degerstedt hade med Marcus Karlberg (nu i Leksand) och Martin Janhols (har lagt av)– båda ex-hästar – var något extra och banade väg för ett samtal från Troja-Ljungby och att han snabbt var tillbaka i hockeyallsvenskan.
Vissa studsar tillbaka snabbt från ettan medan vissa blir kvar där i flera år, var du rädd för att bli fast där länge?
– Klart att rädslan fanns. Men jag försökte stänga ut den och se det som en bra chans i stället. Sen hade jag ett bra snack med Håkansson (Mikael, sportchef i Borlänge) som hade koll på mig sedan tidigare. Vi hade samsyn om min roll. Jag kände ett stort förtroende och var trygg. Det var bara att släppa axlarna och spela egentligen, för första gången på länge. Det lossande nånting då och det var väldigt, väldigt kul att spela hockey igen. Det var nästan sjukt så bra det gick.
I Troja-Ljungby hann han med 39 matcher i grundserien där det blev 18 poäng gjorda. För egen del var säsongen god, för lagets del slutade det i en smärre sorg när man åkte ur hockeyallsvenskan.
– Jag är nöjd personligen på det sättet att jag tycker att jag fortsatte att bli bättre och bättre från det jag påbörjade i Borlänge. Jag tog en mer offensiv roll samtidigt som jag inte tummade på försvarsspelet, säger Arvid och lägger till:
– Jag är fortfarande besviken på kvalet. Det var öppet. Sen är det klart att jag lärde mig något av det. Det var ett pressat läge. Jämfört med kvalserien med Vita Hästen för några år sedan så höll jag själv en bättre nivå trots att det var mycket på spel.
Arvid Degerstedt
Har du och Victor Öhman (lagkamrater i Troja) vädrat det hela med Rasmus Kahilainen och Erik Ullman (lagkamrater i Södertälje i fjol)?
– Haha, ja vi har pratat ganska mycket om det. Det var en grej som vi alla hade gått igenom. Rasmus var ju, han var ju...jobbig. Det är en retsticka. Han var jobbig att möta, jag tänker inte säga mer än så (skratt). Men det var mycket tjafs och grinig. Jag gillar det. Jag tycker man ska spela så.
Arvid Degerstedt fyllde 23 år i maj. Han berättar att han har växt som människa under tiden ifrån Himmelstalundshallen, att det var nyttigt att ge sig iväg.
Samtalen med Anders Olsson gav mersmak och gjorde det enkelt att signera ettårskontraktet.
Som sportchef har Arvid sin pappa, Patrik Degerstedt.
– Det är ingenting jag tänker på egentligen. Han gör väl sitt jobb så bra han kan och jag gör mitt, helt enkelt. Det var Anders som var viktig för mig. I slutändan är det ju Anders som jag träffar dagligen i ishallen, säger Arvid.
Anders Olsson sticker ut rätt mycket som huvudtränare?
– Det gör han väl lite. Spelsättet vi jobbar med är bra och roligt. Anders uppmuntrar till kreativt spel mer än vad jag har varit om innan. Det är den största skillnaden. Vi försöker spela ishockey och vill vara ett puckbärande lag.
Degerstedt tycker att årets trupp känns stark.
Den passande travhjälmen som internt delas ut till matchens mest betydelsfulle spelare efter varje allsvensk seger.
– Om man jämför med förra året, så känner man att man möter bättre spelare. Det är duktiga backar, duktiga forwards. Det är tätt och jämnt. Det ska bli kul att dra igång med det här laget. Vi har fått ihop gruppen snabbt, det är bra killar, säger han och hymlar inte med att spelartruppens mål är att Vita Hästen ska spela ett efterlängtat slutspel och inget annat.
Du är här för att ta en tydlig offensiv roll?
– Jag ser mig själv som en av dem som kan vara med och bidra framåt – och bakåt. Jag är ju en hårt arbetande forward. Jag gillar att gå in i närkamper och smälla på. Min spelstil bygger ju på fart och kraft. Jag behöver det för att skapa lägen.
Hur är suget på att spela tävlingsmatch?
– Jättestort. Sen ska det bli extra kul 30 september då vi spelar första matchen hemma. Det längtar jag till. Himmelstalundshallen är en arena där det kan bli riktigt bra tryck om folket kommer. Hoppas vi får uppleva det den här säsongen. Det är kul att spela hockey då.
Ser du dig själv spela och hålla en så hög nivå som Marcus Eriksson gör i samma ålder?
– Han tränar bra. Det han gör är jätteimponerande. Jag hoppas på att kunna spela lika länge. Jag älskar att spela hockey och vill göra det så länge som möjligt.