I derbyt mot Västervik på söndag ska det firas i Himmelstalundshallen.
För Marcus Eriksson har spelat 500 matcher i Vita Hästens tröja.
När, vet ingen riktigt.
I övergången från analogt till digitalt saknas det uppgift för hur många matcher centern spelade säsongen 2003-2004. Det enda som finns noterat är hans åtta mål och fem assists, inte hur många matcher han spelade. Vita Hästen som följt statistiksajten eliteprospects.com hade kommit fram till att den 500:e matchen skulle bli på fredag borta mot Karlskoga.
Nu blir det firande i efterhand.
Inte mindre angeläget för det.
– Något jag är stolt över, att ha spelat 500 matcher för samma klubb. Det är moderklubben så det är lite speciellt. Nu är jag mitt i karriären och mest inne i det, men när jag tittar tillbaka på det så kommer det att vara något speciellt, säger Marcus Eriksson.
Vad minns du bäst av din karriär som seniorspelare i Hästen?– Jag gjorde mål första matchen, det gick väldigt bra i början. Vi var ganska bra i ettan då och vi var fyra eller fem juniorer som gick upp. Vi spelade mest i fjärdefemman. Det var lätt att komma in. Det var en tid då de försökte lyfta upp spelare till A-laget i klubben.
Var det självklart att det skulle bli ett jobb?– Klart att jag ville spela ishockey, höll inte på med något annat då. Det fanns nog ingen tanke på att jag skulle hålla på länge och bli ett heltidsjobb. Bara att det var roligt och att det gick bra.
Bästa Hästenlaget du spelat i under din karriär?– Det vi hade i slutet på första året i allsvenskan. Vi fick ihop nästan allting på slutet. Alexander Larsson kom och Marcus Pettersson från Skellefteå (nu i Anaheim Ducks) lånades in. Vi hade två bra målvakter i Johannes Jönsson och Axel Brage. Det måste varit det bästa laget jag spelat i. Vi hade några bra uppställningar i ettan också, men vet inte hur vi ska värdera det. Sista året med Sune (Bergman) var ett på pappret otroligt bra lag men vi åkte dit mot Karlskrona i Play off 3 och missade kvalserien, minns "Macke".
LÄS MER:"Självklart inte optimalt"
I tider av korttidskontrakt, utlåningar för speltid eller jakten på en högre serie eller månadslön blir trotjänare som "Macke" – och Jesper Samuelsson 466 matcher – allt mer sällsynt.
– Det är svårt för klubbar som oss. De flesta allsvenska lagen byter ett tiotal spelare per säsong. Det tar lite tid för dem att komma in, lära känna varandra och komma in i ett spel på isen och hitta varandra där. Förr hade man 22 spelare under en hel säsong, nu är det minst tio nya varje säsong som hoppar runt lite. Det är inte optimalt för klubbarna men det är så för alla, konstaterar veteranen.
Tankarna om SHL-spel som var lockande för några år sedan har bleknat något.
– Egentligen något jag släppt helt. Det hade varit kul med elitserien någon gång i karriären, men jag blir inte yngre. Det var aktuellt senast jag skrev kontrakt. Det fanns intresse från andra klubbar men att jag började anses vara lite för gammal även om jag var 31 år då. Jag har några bra år kvar men jag har inte direkt blivit yngre sedan dess, säger 33-åringen.
Pappa Peter "Firsov" Eriksson har sin tröja hissad i hallen. En ny generation Ericsson har börjat ta sina första skär.
Nioårige sonen Ivar finns med i den grupp födda 2009 som blivit klubbens största årskull på länge.
– De kör bara på halvplan ännu men är nästan upp emot 50 ungar. Jag är med och hjälper till lite där när jag har tid och det behövs. Jag uppskattar att båda barnen tycker att idrott är kul och vill hålla på när det finns så mycket annat. Men det har givit mig mycket. Jag hoppas att de kan få känna det också och att de håller på så länge de tycker det är roligt.