– Jäklar, jag gick in i en lampa, säger Emil Svensson när Sporten får tag på honom.
Det är dagen efter den stora utmaningen, som han tog sig an på egen hand. Emil Svensson hade nyligen vaknat från en tupplur mitt på dagen, och hade under natten sovit elva timmar i sträck.
Piggast i Sverige var han inte.
– Det är stelt i dag. Jag har ont i fingerleder, armbågar, axlar, överallt. Högeraxeln har jag svårt att lyfta. Värst är väl huvudet. Jag är virrig och har inte koll på nånting. Det har nog aldrig tagit så lång tid att fixa frukost som i morse, säger Emil Svensson.
Vad var det han utsatte sig själv för i kajaken som tog så hårt?
Emil Svensson paddlade 15 mil – ensam. Ursprungsplanen var 20 mil, från Bråvikens Kanotklubb till Brunnsvikens Kanotklubb i centrala Stockholm.
Exakt på midnatt mellan onsdag och torsdag började hans resa. 18 timmar senare tvingades han avbryta.
– Jag har insett att jag måste vara nöjd med det jag gjorde. Jag hade 65 kilometer kvar och kände att det kan ta sju timmar, men det kan lika gärna ta 15 timmar. Till slut höll jag på att ramla ur kanoten sovandes, säger Emil Svensson som tillhör maratonlandslaget.
Jag misstänker att det här är det tuffaste du har gjort i livet?
– Ja, det måste jag säga. Det är den största påfrestningen jag har varit med om. Jag tävlar ju vanligtvis i distanser på 30 kilometer. Men det är liksom två timmars arbete. Nog för att det är jobbigt, men det är inte i närheten av det här. Jag menar, två timmars paddling här – så var jag halvvägs ute i Bråviken.
Även om Emil Svensson försökte att hålla sig så nära land som möjligt, så var det flera gånger då mäktiga Östersjön tornade upp i all sin prakt till höger om honom när han paddlade.
– Det kändes ensamt. Jag hade kollat sjökorten innan och hade en bild av hur vissa partier skulle vara. Sen så kommer jag ut dit och det är så fruktansvärt mycket större än vad man kan föreställa sig, säger Emil.
Efter Nynäshamn fick Emil Svensson en väckarklocka.
– Jag hade tänkt att gå utanför Muskö, hela militärområdet där. Det hade inte varit några problem i ett fräscht tillstånd, men nu när jag kom dit så var det inte aktuellt. Jag kände att om jag går runt, så kommer jag inte upp och då är det kört. Den känslan infann sig. Då fick jag planera om min rutt och köra en längre sträcka inomskärs, berättar han och lägger till:
– Jag hade en kompis som senare skulle möta upp mig vid Dalarö. Jag hade sagt att jag är där om max fyra timmar, men förstod snabbt att det skulle dröja betydligt längre. Då började jag inse att jag inte kommer att ha hjälp så länge till heller. För jag hade behövt sova i ett par timmar liksom. Att göra de sista 65 kilometerna helt själv kändes inte säkert på något vis.
Emil Svensson körde tre gånger så långt som han hade kört tidigare. Att han klarade av 15 mil är inget annat än djupt imponerande.
– Det var en vild chansning kan man säga, och en upplevelse, säger han.
Hur slutkörd var du när du avbröt?
– När jag gick upp på den här ön där jag fick nödstoppa. Det tog mig tio minuter att få upp kanoten i land och ställa mig upp. Det brukar annars vara som att ställa sig upp från en stol. Jag ramlade ett par gånger och fick dra upp kanoten till slut. Den väger elva kilo. Jag var inte stark på något vis.
Det dröjde inte länge förrän Emil Svensson började fila på ett annat upplägg.
– Det sjuka är att jag har börjat tänka på vad jag skulle kunna göra annorlunda för att klara av det. Det handlar om lite dygnsrytm och planering. Sen skulle jag ha haft med mig någon eller några. Som man kan prata med och pushas på av, säger Emil.
Tror du att du kan lura med dig någon?
– Kanske inte någon som vet hur dåligt jag mådde (skratt). Men några tror jag kan tänka sig det här.