25-åringen från Bråvikens kanotklubb fick inte möjlighet att slåss om OS-medaljerna då hon åkte ut i semifinalen. I stället fick hon paddla B-final där hon slutade fyra.
Det är en snörvlig Melina Andersson som NT når några dagar efter hemkomst. Långa resor från OS i Paris, till VM i Uzbekistan, till att åter vara hemma i Norrköping, har tagit ut sin rätt på den 25-åriga kanotisten.
– Det var väl rätt väntat, säger den förkylda bronsmedaljören.
Hon hann bara vara hemma i Sverige en vecka efter OS innan planet lyfte mot Uzbekistan. En snabb omställning.
– Det var lite segt. Jag var fortfarande ganska trött när vi reste. Det är en förskjutning på tre timmar i Uzbekistan så vi försökte ställa om tiden hemma. Jag startade tidigt på morgonen där, när klockan var fyra hemma i Sverige.
Väl i Uzbekistan kammade hon hem en medalj, men det kunde ha blivit det dubbla.
– Eftersom jag inte kände mig superpigg var bronset på 1 000 meter ett jättebra resultat. På 5 000 meter var jag med i racet om silver, men slog inför sista kilometern i rodret i bryggan, och då var det kört.
Tidigare i augusti gjorde Melina Andersson OS-debut. 25-åringen, som till vardags paddlar för Bråvikens kanotklubb, tog sig till semifinal efter att ha behövt ta omvägen genom kvarten. Där fick hon dock tuffast möjliga motstånd.
– Jag hamnade i samma semi som både den som vann guld och den som vann brons – och det var bara två som kunde gå vidare. Så det var ju riktigt mycket oflyt, säger hon med ett skratt.
Kände du att det skulle bli tufft direkt när du såg lottningen?
– Jag kände typ på mig innan att jag skulle få en tuff lottning, så jag valde att inte ens kolla förrän kvällen innan. Och då blev det lite så ... oj.
– Men jag visste att oavsett vad skulle jag behöva göra mitt livs lopp för att komma till final, och det är inte ens säkert att det skulle räcka.
Trots att det inte blev någon final, är Melina Andersson nöjd med sitt första OS.
– Jag gjorde allt jag kunde och det räckte väl ungefär dit jag hoppades att det skulle göra. Det känns som att jag är på rätt spår.
Att delta i världens största idrottsevenemang är såklart inte heller bara begränsat till det sportsliga.
– Det var kul med allt runtomkring. Att det är betydligt mycket mer media på plats och väldigt stor publik. Det var också kul att träffa alla andra idrottare, det är ju inte så ofta man gör det.
Andersson lyfter i synnerhet en svensk OS-medaljör som någon hon umgicks med lite extra.
– Jag kom bra överens med Tara (Babulfath), som tog brons i judo.
18-åriga Tara Babulfath blev Sveriges första medaljör på OS i Paris när hon tog brons i judo. Under tiden i OS-byn umgicks hon och Melina Andersson en hel del.
Vad gör man på plats när man inte tävlar?
– Det blir väl att man tränar en eller två gånger per dag, och sen försöker man vila så mycket som möjligt däremellan. Man är på rummet, tar det lugnt, kollar på någon film. Man gör inte så mycket utan försöker mest återhämta sig.
Med sitt första OS avklarat har Melina Andersson redan börjat blicka mot nästa.
– Jag har verkligen fått mersmak. Det känns som jag är på helt rätt spår för att nå den allra högsta toppen.
Siktet är inställt på Los Angeles 2028, och målsättningen – den är tydlig.
– Om det fortsätter går bra och jag är motiverad så kommer jag definitivt ha sikte på medalj nästa gång. När jag lägger ner all denna tid och träning gör jag det för att jag vill vinna – inte bara för att vara med, säger 25-åringen.