Men våren kom av sig och det blåser råkallt från Bråviken och regnet övergår till lätt hagel när Ingela Nordenberg härdar ut framför kameran.
– Så här mång bilder togs inte ens när jag tävlade, säger hon och skrattar vid kanotförrådet där hennes gula inte är helt nytvättad.
Under tiden gör sig elitgruppen klar för kvällens träningspass innanför småbåthamnens pirar, med sikte på Gästabudspaddeln i Nyköping. Bland killarna passerar även juniortalangen Melina Andersson förbi.
En ny Ingela?
– Hon kan bli hur bra som helst om hon får vara hel och motivationen och glädjen finns kvar. Hon har en kanotkropp, om det nu finns såna, med långa armar och räckvidd.
Varmklädde tränaren Thomas Edhag, i toppluva och vantar, stannar till innan han ger sig ut i båten för att leda passet. Han berättar lite om planerna för hur hamnområdet kan utvecklas där kanotklubben och seglingsklubbarna ligger sida vid sida.
Det väcker ett dåligt samvete hos Ingela. Hon är styrelsesuppleant i Bråvikens KK, men hinner inte vara med så mycket som hon skulle vilja. Då är hon lite mer aktiv i Svenska Kanotförbundets elitkommitté.
Att ställa upp och berätta om sin kanotkarriär var inget svårt beslut.
– Det är härligt med ”vad gör du nu-intervjuer”. Samtidigt ömmar jag för de som håller på. De behöver all publicitet de kan få. Jag vet ju själv hur mycket man tragglade för att klara av att satsa som man ville göra. Därför tänkte jag att det är jätteviktigt att lyfta kanot, för det är en underbar sport.
Varför blev det kanot för dig?
– Jag fick prova på landet hos en äldre kusin vid Jogersö (utanför Nyköping). Han simmade bredvid mig när jag paddlade. Jag är ju uppvuxen i Navestad och fick veta att det gick ett SM vid Ensjön i augusti 1977. Sedan var jag med på mitt första SM året efter. Då vet jag att det stod om ”Yrvädret Ingela”, säger hon och skrattar åt minnet.
Hon fastnade för kanoten.
I takt med framgångarna blev träningen allt hårdare.
Inför OS i Atlanta 1996 testades det mycket och det var vanligt med höghöjdsträning. Det valde Ingela bort. Däremot hade de tagit reda på att man presterade bäst på eftermiddagarna och de visste att de skulle tävla på förmiddagen.
– Därför levde vi kvar i den svenska tiden i USA, så vi var ute och gick promenader klockan tre–fyra på morgonen.
Då, under spelens sista dagar, stötte de på en och annan idrottare som tävlat klart och i gryningen var på väg hem efter att ha festat.
Ludmilla Engquist hade vunnit 100 meter häck, men det hade varit ett magert OS för Sverige och pressen låg tung över kanotlandslaget som pålitligt hade levererat medaljer i många OS tidigare.
De morgonpigga svenskorna tog sig till OS-final. Ingela satt längst bak i K4:an med Anna Olsson, Agneta Andersson och Susanne Rosenqvist.
– Jag kan fortfarande komma ihåg hur det blev en tjuvstart och då var det ganska nytt med startgrindar. Om man tjuvstartade satt man fast och var körd. Men det blev något fel och vi trodde att det var vi som hade tjuvstartat.
Så var det inte. Alla båtar låg raka. När de andra hade blicken rakt fram skulle Ingela ha koll åt sidan, mot startern, för att se när den röda flaggan höjdes och säga till när det var dags att gå i gång.
Till finalen hade taktiken ändrats. Spurten i 500-metersloppet skulle dras igång tidigare.
– Det är tveksamt om vi hade klarat det annars. Marginalen till tvåan och fyran var jätteliten. Tyskland vann klart, före Schweiz. Sedan var det jättetajt, jag kommer inte ihåg så mycket.
Det blev en lång väntan på beskedet, att Sverige var före både Kina och Kanada.
Kanottjejerna hade frälst Sverige under de sista flämtande OS-dagarna i Atlanta, där andra medaljhopp misslyckats. De klarade trycket.
Mamma och pappa följde loppet från flytande pontoner på sidan.
– Jag minns att jag hörde pappa ropa genom havet av allt folk när vi körde upp till start. Efteråt fick de komma över. Jag tror jag fick bilden av er när drottning Silvia är med mamma och pappa. Jag tyckte att det var härligt att ha dem där.
– Agneta skulle till sitt K1-lopp och Anna fick gå på dopingkontroll. Kvar var bara jag och Susanne när vi kom upp och möttes av en halvmåne med journalister. Shit liksom, vad konstigt, ska de prata med mig? Vad ska jag prata om? Det var så annorlunda.
Kanot var en liten sport – när det inte var OS. De aktiva var inte så vana med media, men förbundskapten Kalle Sundqvist hade varnat för att media kunde kräva medalj.
– Ja, men en del var så knäppa. En del journalister vände det till att det inte var de utan svenska folket som krävde medalj. Det blev som de hade förberett oss. Jaha, där kom det.
Ingela minns känslan där ute på vattnet när alla insåg att de uppnått målet, att vinna en OS-medalj.
– Vi fixade det!
Sögs ned i virveln
Hårdträning fortsatte mot nästa OS, Sydney 2000.
Ofta med tre pass per dag. Två paddelpass och ett med löpning eller styrketräning.
En januarimorgon gav hon sig ut ensam i fem minusgrader, paddlade från småbåtshamnen in mot Lindökanalen. Där Motala Ström svänger lite var det väldigt strömt.
– Det kom virvlar från bogserbåtarna. Jag satte paddeln i en sån virvel som sög ned paddeln och tappade balansen. Jag slog i paddeln för att få tillbaka balansen, eftersom det var minusgrader knäcktes den. Då var det kört. Då trillade jag i och det var jättekallt.
– Jag tror att jag överlevde tack vare att jag var bra tränad. Jag greps inte av panik utan var tvungen att tänka flera steg framåt. Okej, ta dig till de som höll på att lasta båten där borta.
Kylan gjorde att hon tappade känsel i både armar och ben. Genom att hänga på kanoten och sprattla med benen tog hon sig till en liten holme. Hon var för nedkyld för att kunna få fram några ljud.
– Jag vinkade med min jacka och hade sån tur att sjöräddningen var på en övning och kunde plocka upp mig.
På väg till sjukhuset, skakande med en värmande tekopp i händerna, upptäcktes att hon fått skärsår i fötterna när hon barfota gått på stenarna.
– Men jag ville inte till sjukhuset. Jag skulle ju luncha med pappa, berättar hon.
Två dagar senare hade temperaturen gått från minus 15 till nollan. Då följde kompisen Marie Edhag med för att göra henne sällskap ut och paddla igen.
– Jag minns när vi svängde in här vid grinden. Då bröt jag bara ihop och grät hejdlöst. Jag både skrattade och grät. Och tänkte tänk om någon ser mig. Marie var jättesnäll och följde med mig ut. Hon var alltid jättebra på att prata och då pratade hon extra mycket för att jag skulle hålla mig lugn. Hon följde med förbi där jag föll i. Det var jätteviktigt. Jag ville förbi det. Tillbaka upp i sadeln, som man säger.
– Men det hände något där. Jag hade väldigt bra balans innan. Jag kunde stå i kanoten och kasta paddeln. Efter det tappade jag någonting där. Jag var lite för spänd, litade inte lika mycket på mig själv.
I Sydney blev hon åtta med Anna Olsson i K2-finalen över 500 meter.
Fotbollstränare
Efter idrottskarriären jobbade Ingela som undersköterska på sjukhuset och en tid som mentalskötare. En period var hon koordinator på kanotförbundet innan hon pluggade tre år till beteendevetare. Nu arbetar hon som kurator på Söderporten i Hageby, Norrköping.
Med den bakgrunden var det ett naturligt steg för henne.
– Jag har alltid varit bra på att lyssna och alltid varit en medlare. Som kurator gör jag många olika saker. Det handlar om elevhälsa, att förebygga, observera beteenden, ha enskilda samtal, handleda både elever och lärare. Det är en mångkulturell skola med 99 procent ickesvenska elever. Många har flytt kriget och varit med om mycket. Det gör att man måste vara ganska bred i sitt tänk för att förstå. Det ställer många krav. Det är jätteintressant och jag trivs jättebra.
Stor del av fritiden handlar om fotboll. Hon är en del i tränarteamet för F04-laget i Lindö FF, där yngsta dottern spelar. Hon och ”Kattis Kollberg” har hand om fysträningen.
Uppvuxen med två bröder (tvillingarna Dennis och Tony) har fotbollen alltid funnits där. Med familjen följer hon både IFK Norrköpings matcher och landslaget på mästerskap när tiden räcker till.
Vilken betydelse har idrotten haft för dig?
– Genom idrotten har jag lärt känna mig själv, mina starka och svaga sidor, genom att pressa mig och tänja på gränserna.
Kanotpaddling blir det inte så mycket av numera.
– När det är fint väder rycker det i kanottarmen. Senast jag paddlade, i Thailand, fick jag ryggskott och uthyraren trodde att jag inte kunde, berättar Ingela med ett skratt.