Bragdguldet för vägen från hälvetet

Annika Sörenstam spelar golf som ingen annan.
Tony Rickardsson kör speedway som ingen annan.
Carolina Klüft dominerar sjukamp som ingen annan.
Det hjälper inte.
Inte i dag.
Bragdguldet 2005 kan bara gå till Kajsa Bergqvist, som på drygt ett år gick från sitt hälvete vid höjdhoppsgalan i Båstad till världens bästa på Olympiastadion i Helsingfors. Det är en bragd. En klassisk bragd. Nationalencyklopedin beskriver ordet bragd som "en utomordentlig prestation eller gärning ofta sportslig eller på annat sätt förenad med tävling, särskild om gärningen är präglad av tapperhet, självuppoffring..."
Det är Kajsa Bergqvists år.
Trion Sörenstam, Rickardsson och Klüft har redan fått Bragdguldet en gång. Deras prestationer 2005 är starka, men inte tillräckligt för en ny medalj. De är inte i klass med Björn Borg, Ingemar Stenmark och Jan-Owe Waldner, som fått utmärkelsen två gånger. I Svenska Dagbladets statuter för svensk idrotts vassaste medalj krävs det att "den som får sin andra guldmedalj måste anses stå i särklass (protokollsanteckning från 1976).
Sörenstam, Rickardsson och Klüft gör inte det mot Kajsa Bergqvist.
Höjdhoppsdrottningen, som blir 13:e kvinna om hon får medaljen klockan 13.00 idag, slet av sin hälsena den 18 juli i Båstad 2004. De dramatiska TV-bilderna från tennismetropolen vevades om och om igen. De fastnade på var och ens näthinna. Det kunde ha varit ögonblicket, när en framgångsrik karriär fick en trist punkt.
Drömmen om ett OS-guld i Aten slets i bitar.
Att Kajsa Bergqvist - mitt i all smärta, bedrövelse och ilska - lyckades hämta kraft och börja om med sikte på VM i Helsingfors ska bara belönas med Bragdguldet. Hon gick obesegrad i 14 (!) tävlingar under året. I avgörandets ögonblick i den finska huvudstaden höjde hon också sitt världsårsbästa till 202 centimeter och besegrade utmanaren Chaunte Howard från USA.
Kajsa Bergqvist lämnade hälvetet och nådde sjunde himlen.

Annika Sörenstam fick sitt guld 1995. Det har gått tio år. Det har kommit en ny generation spelare ute på den konkurrenskraftiga LPGA-touren, men det mesta är sig likt i alla fall. Sörenstam har vunnit tio tävlingar, varav två majors (Nabisco och LPGA), där borta.
Det är väl just det.
Där borta.
Hon känns tyvärr för långt borta för att få den uppmärksamhet och uppskattning hon sannerligen förtjänar. Meritlistan för 2005 är längre än vad nästan all världens golfare får ihop under en hel karriär. Det krävs nog att hon når sitt alla drömmars mål med en Grand Slam (vinst i alla fyra majors) under ett år för att bli högaktuell för ett nytt guld.

Tony Rickardsson fick sitt guld 1999. Hans vågade, lysande och fräcka körning gav ett nytt VM-guld i år. Han tog titeln från Jason Crump och är med sina sex VM-titlar totalt bäst tillsammans med Ivan Mauger från Nya Zeeland, men inte heller det räcker.
Den målmedvetne masen var överlägsen i år och laddar om för sitt sista år på cykeln i Masarnas väst. Om, jag säger om, han plockar sitt sjunde VM-guld och blir unik kommer vi diskutera hans namn vid den här tidpunkten nästa år också. Det är givet.

Carolina Klüft fick sitt guld så sent som 2003. Hon var minst lika överlägsen som Rickardsson på sin väg mot sin titel i Helsingfors.
En stukad fot satte kaffet i halsen på hela svenska folket.
En kaxig fransyska Eunice Barber såg sin chans, men Klüft täppte till alla luckor och tvivel med sin flygande start. Det spelar dock ingen roll i den här diskussionen. Clüfts vinst i 7-kamp är bara en vindpust i jämförelsen med Kajsa Bergqvists väg från hälvetet till Bragdguldet.
Det blir alltså en höjdhoppare i år också.
Så det så.