Tuff kvinna som alltid ger järnet
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Många ungdomar väljer helt enkelt en annan idrott, de vågar inte utsätta sig själva för risken att ständigt bli jämförda med sina föräldrar.
Helena Lundbäck, 25-årig ryttare från Ekenryttarna, är ett undantag. Hon om någon har generna i kroppen, både mamma Solveig och pappa Hans tävlade i A-landslaget i dressyr respektive hoppning.
Helena Lundbäck är bokstavligen uppfödd på en hästrygg. Föräldrarna driver sedan många år tillbaka en ridanläggning på Ekenberg, någon kilometer på en slingrig avtagsväg från Gamla Övägen, och förutsättningarna att bli en duktig ryttare har varit goda.
Och det har hon verkligen blivit, så duktig att hon själv passerat sina föräldrars meritlistor med hästlängder. Hemma hos Helena finns ett EM-silver i laghoppning från sommarens mästerskap i holländska Arnheim, hon är olympier och har startat i flera Europamästerskap och i VM. Ändå är hon bara 25 år, en i sammanhanget låg ålder och hon borde rimligen ha sina bästa ryttarår framför sig.
Nu får hon också NT:s guldmedalj för bästa idrottsprestation inom tidningens spridningsområde. Hon blir ridsportens andra medlem i NT:s guldklubb. Här finns sedan tidigare Malin Baryard, landslagskompisen och grannen, Baryards och Lundbäcks bor bara ett par kilometer ifrån varandra.
Ridsporten är den enda idrotten som är helt jämställd, den idrott där damer och herrar tävlar på lika villkor även internationellt. Sett ur det perspektivet tycker jag att Helenas, och de andra tjejernas, prestationer i de internationella tävlingarna stiger i värde.
Helena Lundbäck är en tuff kvinna och hennes ridning kännetecknas av att hon ger järnet det är alltid fullt ös.
Hon är även en tuffing utanför ridhuset. Hon rattar själv lastbilen till tävlingarna och baxar den på plats på ett gärde eller en stallbacke intill tävlingsplatsen. Snart ska hon ta E-körtkort som ger henne tillstånd att köra lastbil med släp och då kan hon stuva in åtta hästar.
Det är mycket som förenar Helena Lundbäck och den ett år äldre Malin Baryard. De är gamla skolkamrater från grundskolan, de delade skolskjuts och hade då säkert ingen tanke på att de flera år senare skulle sammanstråla i hopplandslaget.
Men det finns också stora olikheter mellan Helena och Malin.
Malin Baryard läste vi om på NT:s sportsidor när hon som tolvåring slog häst-sverige med häpnad med sin fräcka och frejdiga ridning.
Malin hade kanonhästar som hävdade sig internationellt och hennes meriter som ponnyrytttare är storslagna.
Helena Lundbäck valde en annan väg och hon slog igenom betydligt senare, först 1997 när hon vann EM för Young Riders på Mynta.
Som 21-åring - och sedan har det nästan gått spikrakt uppåt för Helena, hela tiden tillsammans Mynta.
Det kan ligga nära till hands att tycka att Helena med sina förutsättningar; gott om hästar, eget ridhus, hästkunniga föräldrar och skickliga instruktörer hade alla möjligheterna till ett tidigt genombrott.
Hon hade avgjort kunna bli en framgångsrikare ponnyryttare än hon var men mamma och pappa ville annat, de såg andra värden att dottern fick gå den "långa" vägen.
Helena tävlade förstås på ponny. Men så fort hennes ponny blev så bra att någon förälder med ridintresserat barn fick upp ögonen för hästen och lade ett bud så såldes hästen bums.
Nya hästar köptes in och Helena började om med en ny häst och så rullade det på.
I dag knorrar Helena över att hon aldrig fick chansen att sitta på en bra häst med de lärdomar det gett. Pappa Hans instämmer men bara till viss del. Fick han och Solveig vrida tillbaka klockan skulle det bli en mjukare linje men fortfarande handlar ridsport, som all annan elitidrott, om hårt arbete från morgon till kväll, dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad och år efter år.
Få klarar av det.
Helena är en av dem.