Oskar fyller tolv år i år.
Han spelar handboll i Hultic och har sin drömklubb.
Han avslöjade det, när jag lät frågan "vilken klubb skulle du helst av allt vilja spela i" vandra runt bordet. Barcelona var, förstås, den tunga favoriten bland de samlade, men Oskars svar bröt hela mönstret.
- Kiel.
Kiel?
- I handboll...
Han la till "i handboll" med den mest självklara gesten i världen.
Jag berättar den här historien direkt för Stefan Lövgren - en av Sveriges och Kiels (!) bästa spelare genom tiderna - i samma ögonblick högen av papper med allt och lite till om USM- och landskampsfesten i slutet av mars i Norrköping byts ut mot kaffekoppen i ett konferensrum på Stadium Arena. Den 41-årige giganten har bytt overallen mot kostymen och är general manager för svensk handboll, som är mitt i en spännande och omvälvande tid.
- Jag kan tänka mig reaktionen runt det där bordet. Den var nog minst lika rolig som förvånande, säger Stefan och skrattar.
Det stämmer.
- Kiel är nog den enda klubben, som är så bred över hela Europa och har fans överallt. Klubben har lyckats. Det är häftigt, när man når en liten kille här uppe.
- Jag hoppas han kommer dit en gång, säger Stefan och skriver en hälsning under autografen.
Det står.
"Sikta mot Kiel"
Oscar har drömmen kvar.
Stefan Lövgren levde sin i tio år.
- Jag drömde om att bli proffs, men inte i handboll.
Jaså?
- Det fanns inga handbollsproffs, när jag började spela hemma i Skepplanda. Jag drömde om att bli proffs i fotboll. Det var det som gällde då.
Han spelade fotboll på sommaren och handboll på vintern i Skepplanda, som är ett litet samhälle fyra mil norr om Göteborg. Det dröjde ända tills han var 17-18 år innan han bestämde sig för att satsa på handboll.
- Jag var ingen talang. Det var väl därför det dröjde lite innan jag valde sport, säger Stefan.
Han värvades av Redbergslids IK, vann fem SM-guld och lyfte blicken mot Europa.
- Jag tackade faktiskt nej till en flytt under ett par år. Jag var inte redo och utvecklades bra i Redbergslid. Vi, min fru Ann-Sophie och jag, hade bra jobb, som gick att kombinera med handbollen. Jag hade ingen brådska.
Vad hände?
- Vi kom till ett vägskäl, där jag kände att jag ville ta chansen. Jag ville inte vakna upp drygt 40 år gammal, som jag är nu, och ångra att jag inte tog chansen.
Han hamnade först i Niederwürzbach i södra Tyskland, men den klubben fick ekonomiska problem och flyttlasset gick till Kiel.
- Det var trist för dem, men bra för mig.
Du blev kvar i Kiel resten av karriären?
- Jag trivdes där - både privat och sportsligt. Jag spelade i ett av världens bästa lag inför 10 250 åskådare varje match i vår hemmahall. Det var tio framgångsrika år. Det var ju visserligen inte min ungdomsdröm, men det gick ju rätt skapligt i alla fall.
Det kan man lugnt säga.
Hans meritlista, som ni ser ett utdrag av intill, är imponerade.
Vad är betyder handbollen för Kiel?
- Den är allt. Vattensport är visserligen stort i området. Kiel hade sex deltagare vid OS i Peking, men den är inte publik på det sätt som handbollen är. Fotbollen finns knappt alls.
Den 8 augusti 2009 tog han farväl av klubben och fansen i Ostseehalle.
Han tackades av med två (!) matcher, när storspelare från hela världen kom till Kiel för att fira honom. Det hade ingen annan spelare fått tidigare. Det säger mycket om hans storhet.
I dag är det andra krav i Stefan Lövgrens liv.
Det står general manager på visitkortet.
- När vi flyttade hem från Tyskland ville jag jobba vidare inom sporten, men var inte intresserad av någon tränarkarriär. Jag ville ha lite avstånd varje kväll och varje helg, säger han.
Han var instruktör på handbollsgymnasiet, jobbade med marknadsfrågor mot klubbar och förbund och expertkommentator i tv 4 tills förbundets ordförande Hans Vestberg ringde och frågade om Stefan var intresserad av jobbet.
- Det var en fråga jag inte kunde säga nej till.
Tre jobb blev ett.
- Jag kunde inte gärna sitta i tv och tycka till om det jag själv jobbar med. Det funkar inte, men det var en grymt lärorik tid.
Hur var det att tycka till om gamla landslagskompisar inför hela svenska folket?
- Jag hade en del farhågor före, men jag var noga med orden. Jag vill inte kasta mig med en massa floskler och jaga rubriker utan var mer taktisk och analytisk. Spelarna uppskattade det. Det kändes så.
Berätta.
- Mitt första uppdrag var EM i Österrike. Tv 4 bad mig sätta betyg på alla spelare. Det hade ju inte gått så bra. Jag satte en etta på Janne Lennartsson. Jag träffade honom lite senare den dagen och berättade om mitt betyg på honom.
Vad hände?
- Han tittade på mig och sa "Gjorde du det? Skönt. Jag trodde jag skulle få en överkryssad..." De absolut största kritikerna är spelarna själva.
Det är en rätt bra erfarenhet att ha med sig in i ditt nya jobb?
- Jag har stått på barrikaderna i både med- och motgång och ser hur det fungerar i dag. Svensk journalistik är saklig. De kritiska frågorna kommer, när det inte går bra. Det är en del av det här.
Som i EM-slutspelet nyligen...
- Varje gång man går på en smäll och inte når målet blir det genast mycket tuffare.
Hur tufft var det?
- Tufft... Vi måste jobba ännu hårdare och springa ännu snabbare, men det händer inte över en natt. Handbollen har utvecklats enormt. Det är så många fler länder, som är med i medaljstriden. Det är en så liten skillnad mellan att lyckas och misslyckas.
Damlandslaget har redan säkrat sin OS-biljett till London.
Herrarna får uppleva en kvalfylld påsk i Göteborg.
- OS är viktigt - ur många olika aspekter. Vi har ett stöd från SOK, en sportslig utmaning för våra spelare, bra för arbetet med våra sponsorer och mer tid i media. Vi överlever utan OS, men det gör livet så mycket enklare och roligare om vi har två lag med i London.
Du har två OS-silver från 1996 och 2000. Hur bittert är det?
- Jag försöker vända på det. Det är så många människor som spelar i olika landslag, som aldrig får stå i en final. Jag har gjort det två gånger. Det är klart att det är surt att förlora båda, men den filmen går inte att spela om. Det är lite mer hanterbart nu än det var då.
Ingen annan sport känns mer fysisk än just handboll, men den är också ärlig. Uttrycket "true sport" (ärlig sport) lanserades vid VM i Sverige förra året. Det smäller i varje duell och man ger och tar över hela planen, men man ser sällan någon ligga kvar och gnälla.
- Det finns det inte tid till.
Vad menar du?
- Det är en sån snabb sport, där det vänder snabbt. Du kan inte ligga kvar och tro att domaren ska blåsa av utan man måste resa sig snabbt annars blir man ju en kort i försvaret. Det kan motståndare utnyttja.
- Åskådaren upplever det nog hårdare än vi upplever det själva.
Hade inte du ont hela tiden?
- När man är mitt i det är det en del av allt. Det är inget man tänker på då. Smärtan hör till. Det är inte bara i handboll. Den finns i nästan all elitidrott.
...men att stå i mål i handboll måste vara den mest utsatta positionen av alla världens lagsporter.
- Nej, nej. Det är bandy.
Skojar du?
- Jag skulle välja handboll före bandy varje dag. Den bollen är alldeles för hård för mig. Jag har aldrig spelat bandy. Det räcker med att se för att förstå hur mycket tuffare en bandymålvakt har det.