Caroline Rubell var nära att knäckas av elaka kommentarer som 14-årig domare. Men hon gav inte upp.
Nu har sonen Benjamin gjort sin domardebut. I sin hand höll han samma pipa som mamma Caroline slängde i det hårda sporthallsgolvet 33 år tidigare.
För den gick inte sönder. Den gick i arv.
– Som mamma är man alltid stolt över sitt barn. Men man blir extra stolt när de vågar ta steget och prova något nytt, säger hon.
Familjen Rubells historia börjar på 80-talet med en nervös 14-åring som just ska ta det där steget ut i det okända. Det var dags för en match i handbollens division fyra. Caroline Rubell skulle bara sitta i sekretariatet. Men när ena domaren fick förhinder var någon annan tvungen att hoppa in.
Frågan var läskig. Hon hade ju bara dömt ungdomsmatcher förut. Men modet svek henne inte, hon tackade ja. Efter de första 30 minuterna, i pausen när tårarna rann ner för kinderna ångrade hon sig djupt.
Hon minns än i dag de elaka orden från spelarbänkarna.
– Varför blåser du? Vad gör du? Såg du inte det där!? Är du dum eller?!
Det hade kunnat bli de sista hon hörde som domare. Räddaren blev en äldre och mer erfaren domarkollega. När han såg hur ledsen Caroline var blev han först orolig. När han förstod varför hon grät byttes oron ut mot ren och skär ilska.
–Han stormade ut ur rummet. Sedan hörde jag hans arga röst i korridoren utanför.
När han kom in igen bad han Caroline att torka sina tårar. Sedan skulle hon fortsätta med matchen. Men innan andra halvleken skulle samtliga ledare och spelare be om ursäkt. Det hade han sett till. Och så blev det också.
Hon minns de skamsna blickarna och hur bra det kändes i den 14-åriga kroppen att få ursäkterna från de vuxna spelarna. Men en jobbig känsla förföljde henne ändå under resten av matchen.
– Jag har nog aldrig känt mig så liten och osäker som då. Efteråt var jag samtidigt stolt över att jag vågade fortsätta matchen.
Caroline Rubell dömde handbollsmatcher i över 20 år. Nu har sonen Benjamin Adelman Rubell börjat döma bandymatcher – med mammas gamla pipa.
Tack vare stödet hon fick den där dagen fortsatte hon att blåsa i sin pipa. I 20 års tid dömde hon unga som gamla, nybörjare som spelare upp till division ett på damsidan och två på herrsidan.
– Jag skaffade mig vänner för livet och jag har så många roliga historier från den tiden. Med åren får du mer skinn på näsan. Då slutar man att lyssna på kommentarer från sidan. I stället ler man inombords åt dem.
Hur ofta fick du elaka kommentarer?
– Jag har bara avbrutit en match. Då pratade jag med båda lagen. Sedan vände vi oss alla mot publiken och talade om för dem att de var tvungen att lämna hallen, annars skulle matchen inte återupptas. Men elaka kommentarer fick man nog höra minst en gång i månaden i snitt. Det var därför jag blev så arg när jag läste din artikel. Tänk att så lite har förändrats sedan jag själv dömde.
Alfred Thorsélius, Isak Strandberg och Benjamin Adelman Rubell var tre av domarna under Borgias ungdomsmatcher på Himmelstalund.
Artikeln som hon menar är En domarmammas historia. En text i jag-form där en kvinna berättar hur det är att se sin son döma matcher. Stoltheten som kommer med det – men också den oroliga känslan om någon vuxen börjar kritisera domarinsatsen.
Caroline Rubell är också en domarmamma – sedan tre veckor tillbaka. Sonen Benjamin har tagit sina första skridskoskär som domare under en bandycup på Himmelstalunds is.
Han ska fylla 14 i år. Han är lika gammal som hans mamma var när hon gjorde sin domardebut. Hemma vid köksbordet ler han när han tänker tillbaka den allra första matchen.
– Det var mest spännande. Men i början jag var rädd för att ta i för hårt när jag blåste. Jag var lite försiktig först, säger han.
I sin hand ute på isen höll Benjamin samma pipa som mamma använda för länge, länge sedan.
Totalt blev det fem matcher på Himmelstalunds is. Benjamin Adelman Rubell beskriver dem som lugna och roliga.
Hur kändes det efteråt?
– Jag var glad över att jag hade gjort det.
Kommer du att fortsätta döma?
– Ja, det kommer jag nog.
Vad kände du, Caroline, den där dagen?
– Stolt och nervös. Som mamma är man alltid stolt över sitt barn. Men man blir extra stolt när de vågar ta steget och prova något nytt. Jag vill att han ska fortsätta – men bara om han tycker att det är roligt.
Vad vill du säga till de vuxna runt ungdomsidrotten?
– Tänk om det var ditt barn som får höra skällsord. Ingen förälder vill höra sånt. Uppmuntra domarna i stället.
Har du pratat med Benjamin om det här?
– Jag har förklarat för honom att han ska strunta i vad de omkring säger. Visa tydliga tecken. Ta inte åt dig. Le inombords, du klarar detta.
Familjen Rubells domarpipa verkar okrossbar.