Husvagnarna står i dvala på Mårängens Camping. Även om vårsolen sakta men säkert har börjat vakna så är det fortfarande ett bra tag kvar till de mobila hemmen måste stiga upp för att påbörja en ny arbetssäsong.
Ett gäng branta men snabba steg upp för kullen bredvid är dock förberedelserna inför varmare tider redan igång.
– Det är grundträningssäsong nu så det blir väl cirka tolv pass per vecka, säger Denselnorienteraren Algirdas Bartkevicius, 21, som använder klubbstugan på toppen av berget som bas för sin träning.
Säsongen 2017 symboliserar en nystart i Algirdas orienteringskarriär, efter ett tufft fjolår.
Innan dess hade han egentligen planen klar – vinna allt i juniorklasserna och bli bäst direkt.
En viktig detalj fattades i den ekvationen varpå han grundat planerna för sin idrottsliga karriär.
Att alla åldras.
– Mitt första år som senior kände jag en rejäl tomhet. Förut hade allt handlat om junior-VM, medaljer och sånt. Sen när jag inte fick delta i de tävlingarna något mer så visste jag inte vad jag skulle göra, säger Algirdas och fortsätter:
– Det var inte tanken att bli bäst i världen som senior. Det var att bli bäst världen som junior. Jag ville vinna SM, O-ringen, Swedish League och JVM samma år.
Så din plan var att vinna allt på en gång och sluta på topp?
– Nej, jag hade helt enkelt ingen plan efter juniortiden. Det tog nästan ett år för mig att inse att jag ville satsa på orienteringen även på seniornivå. Det krävs så pass mycket på seniornivå så det var ett stort beslut. Sen förstår jag inte var jag fick idén att bara satsa på juniortävlingar ifrån. Men jag tror att det hade att göra med att jag alltid vill vara bäst. Oavsett vad det handlar om. Jag vill alltid förbättra mig och vill alltid vinna.
Hur blir det då de gånger du förlorar?
– Det blir jättetufft, så klart. Till exempel när jag vann en SM-medalj och sen sprang dåligt dagen därpå kände jag ingen lycka över medaljen. Det var en av anledningarna till att jag tappade lusten under mitt första seniorår. Sen nu har jag dock lärt mig att när jag förlorar så gör jag det för att jag gör någonting fel.
Att vända motgångar till tändvätska är en viktig egenskap han tar med sig in i träningen inför kommande säsong.
Förberedelserna inför hans andra år som senior varvas i dagsläget med en sista etapp av svenskastudier på Komvux inför ansökandet till en femårig ingenjörsutbildning.
Med andra ord har Denselns litauiske orienterare inga som helst planer på att lämna sitt hem i Skärblacka.
Efter cirka två och ett halvt år som svensk invånare är det till och med på den nivån att termen "litauisk" går att diskutera.
– Jag börjar verkligen känna mig mer och mer svensk. Jag börjar glömma saker från Litauen samtidigt som jag har lärt mig uppskatta små, skojiga, grejer som semlor och pannkakstorsdag, säger Algirdas.
Med en svenska som är nästintill omöjligt att lära sig enbart från en skolbänk.
Det råder ingen tvekan om att orienteringsklubben och dess medlemmar haft en viktig del i Algirdas utveckling.
– Klubben har betytt allt för mig och min svenska. Klubbkompisarna och familjen jag bodde med tidigare (Kalered) är den största orsaken till att jag ändå kan prata ganska bra svenska just nu. Utan Denseln, utan idrotten, tror inte jag att jag hade klarat mig i Sverige.
Se filmreportaget om Algirdas ovan.