Norrköping "En dag bär det sig inte bättre än att det är dags för Allan Karlsson att fylla tresiffrigt. Pompa och ståt väntar på hans äldrehem - med både kommunalråd och lokaltidning på plats. Ett spektakel så oönskat av honom att han i stället kliver ut genom fönstret.
Därmed är han på rymmen från sitt eget födelsedagskalas.
I hastigheten råkar Allan få med sig en väska, som han bara skulle vakta ett slag och strax har han både tjuvar och poliser efter sig."

Pia Sundhages bästa boktips är Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson.

- Jag skrattade hejdlöst många gånger, när jag läste den. Den där gubben påminner lite om min pappa, säger hon.

Artikelbild

Förbundskaptenen som klev ut genom fönstret och försvann skulle kunna bli en given uppföljare.

- Det hade man nog kunnat göra... Det har ju hänt en hel del galet i min värld så nog finns det vissa likheter och historier, som skulle kunna göra sig i en bok, säger Pia och skrattar gott mitt i renoveringen av lägenheten i Stockholm.

Var ska vi börja?

Var ska boken om förbundskaptenen, som står inför sitt drömuppdrag och fotbollens viktigaste sommar med EM-slutspelet 2013, börja?

Artikelbild

Den här artikeln får i alla fall börja längs riksväg 40 i lilla Marbäck utanför Ulricehamn, där hon växte upp med fem syskon.

- Ingen annan i familjen gillade fotboll så jag liftade fram och tillbaka till gamla Ryavallen i Borås för att se Elfsborg och Thomas Ahlström, när han var som bäst. Det var en annan tid. Jag fastnade tidigt, tidigt för fotbollen, säger Pia.

Artikelbild

Pia Sundhage var bara sex år, när hon började spela fotboll i knattelaget i Marbäck. Det fanns inget lag för flickor i klubben på den tiden så tränaren döpte om Pia till Pelle - och så startade en av de mest framgångsrika spelar- och ledarkarriärerna i svensk fotboll. Damfotbollens verkliga pionjär har ett liv med så många olika kapitel väl värd en bok, när och om den skrivs så småningom.

Var ska vi börja?

Här är ett litet plock av tänkta rubriker i Förbundskaptenen som klev ut genom fönstret och försvann.

EM-hjälte 1984 i lervällingen på Kenilworth Road i Luton, proffs i italienska Lazio, tränare i Kina, dubbel OS-guldmedaljör med USA 2008 och 2012, nobbat två presidenters inbjudan till Vita Huset, spelat gitarr inför miljonpublik, sjunga Bob Dylans If not for you i sitt tacktal över utmärkelsen världens främsta damtränare 2012 med hela världens fotbollselit på plats i Zürich och vara låtskrivare till Vi är tjejer, vi är bäst, Heja Jitex och Dansa med Jitex.

Vi vet inget om sommaren 2013 än - mer än att den kommer och ska skapa fotbollsfeber under några veckor i juli.

- Jag har en himla tur, säger Pia.

Tur?

- Att få komma hem och ta den här utmaningen.
Det kan inte bara vara tur.
- Man skapar sig sin egen tur. Jag tog ett avgörande steg, när jag lämnade den svenska miljön och blev proffstränare i USA. Mitt liv har handlat mycket om det - att hoppa på saker och ting och våga utmana sig själv. Så länge det handlar om fotboll, där jag känner hemma, vill jag gärna göra det. Att få en möjlighet att pröva sina idéer är en drivkraft.

Både människan och ledaren Pia Sundhage har förändrats i miljöerna utanför de svenska gränserna.

- Jag har blivit mer öppen och pratar gärna med folk. Amerikanerna lärde mig det i hissen.

I hissen?

- Du vet... De kliver in i hissen, säger hej och frågar hur dagen är. Ibland lyssnar de på svaret och ibland inte. Jag har i alla fall tagit med mig den vänliga stilen hem och pratar gärna med någon i kön eller i tunnelbanan. Det är trevligt.

- Häromdagen började jag min resa i tunnelbanan med att prata med en något onykter person och slutade samma resa med att prata med en genusforskare. Jag hade aldrig gjort det för fem-sex år sedan.

Du är ju kändis nu.

- Jag blir igenkänd, men det är bara kul.

Ditt ledarskap?

- Jag är tryggare. Jag kan i dag njuta av att någon annan är i centrum och blir både glad och nöjd över att se andra växa runt omkring mig. Jag tog med mig mitt ledarskap till USA, utvecklade det och tog oss till tre raka finaler.

"I became what I was practicing", sa gitarristen Bob Dylan om sin karriär.

Pia Sundhage använder sig gärna av just det citatet, när hon pratar om sitt liv på och vid sidan av en plan. Hon andas, äter, sover och lever i fotbollen.

Hela tiden.

- Bob Dylan spelade på sin gitarr hela tiden. Det spelade ingen roll om någon lyssnade eller om det var kallt ute. Han spelade. Fotbollen är min vardag och min vana.

Det var därför, med kärleken till fotbollen och med en trygghet från huvudet ända ner till dobbarna på skorna, hon tackade nej till två presidenters inbjudan till Vita Huset. Både George W Bush och Barack Obama bjöd in de vinnande OS-lagen från 2008 och 2012.

Att du vågade?

- Mina nej kunde ha uppfattats som otacksamt, men jag hade ett val och valde annat. Det var inte så märkvärdigt.

Vad gjorde du istället?

- Jag åkte hem till rådhuset i Örebro, där jag träffade goda vänner. Det var både viktigare och roligare än Vita Huset. Det var likadant den andra gången också... Det var fler i guldtruppen med mig, som valde egen tid i stället för presidenten.

- Jag är heller inte så fascinerad över att få visa upp mig och träffa viktiga gubbar och gummor. Jag trivs bäst på plan i ett par fotbollsskor.

Om Pia Sundhage blir inbjuden och tackar ja till Slottet eller Rosenbad vid ett EM-guld 2013 låter vi vara skrivet i stjärnorna, men det glimmar guld i hennes tankar över den svenska sommaren 2013. EM-guldet i Luton 1984, där det var mer regn och lera än det var tillåtet, gav mersmak.
Vad tänkte du, när du slagit in den avgörande straffen och EM-guldet var blågult?

- Bäst.

Förlåt.

- Vi är bäst.

- Att få, som spelare och ledare, dela den glädjen över ett guld och att uppleva känslan över att ha lyckats, går knappt att beskriva. Du kan skriva alla överord du kommer på så är du lite närmare i alla fall. Alla vill vinna, men få får göra det.

Det är med den känslan du möter EM-slutspelet?

- Jag jobbar för det varje dag, säger Pia snabbt.

- Jag vill få alla att göra sitt yttersta. Vi kan alla måla upp en bild över det vi tänker, men vi ska göra det - tillsammans. Ingen kan göra det på egen hand. Det kommer krävas ett hårt arbete med stor passion.

Det är en chans, som aldrig kommer tillbaka.

- Just precis... Det är "once in a lifetime" för spelare, ledare, Norrköping och hela Sverige.

Norrköping?

- Ni är så historiskt starkt på herrsidan, men kommer med det här bli det för damsidan också. Ingen arena är stor nog förrän folket samlas där och gör den stor. Det är upp till er att skapa den känslan. Att få vara en del av något stort... Det är amerikanerna så suveräna på.

Just det där är, förresten, Pia Sundhages önskan inför det nya året.

- Att publiken ska bli vår tolfte spelare under EM-slutspelet. En engagerad publik kan göra den stora skillnaden för oss på hemmaplan. Vi behöver det stora stödet för att kunna göra det där lilla extra.

Pia Sundhage och hennes gitarr kan också göra det.