Veckorna har gått sedan Alexander kom hem från halvårsäventyret i Nya Zeeland.
Han skulle gjort en andra resa till Skottland, men genom en kompis blev Trojánspelaren tipsad om Nya Zeeland.
Han tog chansen och hamnade i Bombay Rugby Club utanför Auckland.
- Rugbymässigt var det en stor utveckling. Nya Zeeland vann VM. Vi spelade i högsta serien i regionen. De bästa spelarna blev uttagna till ett regionslag, då var det proffsnivå med tv-sända matcher, berättar Alexander Rappestad.
Törnar på vägen
Efter ett par matcher blev han uppflyttad till klubbens representationslag.
Men det blev några törnar på vägen.
- Det var inte bara Nya Zeeländare i serien. Många spelare kommer från öarna Tonga och Samoa. De var ofta sjukt stora fysiskt. Jag sprang rakt in i två stycken och var rätt van hemifrån att komma igenom, men här tog det tvärstopp. Jag snurrade baklänges två varv och fattade knappt vad som hänt. Det var stentufft och allt gick mycket snabbare, säger den nära två meter långe rugbyspelaren.
Alexander fick jobb, bil och bostad på en farm i närheten, det tog det mesta av tiden.
En arbetsvecka låg på sex dagar och varje pass var på tio timmar för vanligt folk.
- Jag jobbade som rörläggare, ibland på farmen. Det är ett hårt arbetande folk, de tog bara en halvtimmes rast. Det är inte som här riktigt, man måste göra bra ifrån sig hela tiden och ligga i. Men jag var van från tiden i Skottland med att ta hand om mig själv.
Trots nivån tränade laget kollektivt bara två gånger i veckan.
"Inte fotbollsstuket"
Mycket fysik på tisdagarna, mer teknik och matchtaktik på torsdagarna.
Lördag var matchdag, det innebar en halv dags jobb före samling för spelarna.
- Där var det annorlunda. Inte det där fotbollsstuket som hemma. Efter matchen samlades de flesta åt tillsammans och tog några öl. Laget var sin egen familj.
Sedan Alexander kom hem till Sverige och Norrköping har han jobbat extra i Admir Lukasevic ungdomsprojekt, "Idrott utan gränser".
- Det är kul att jobba med barn. Men man får vara väldigt grundlig. Få har sett rugby och det där med att passa bakåt är svårt att knäcka för dem när man ska springa framåt.
Alexander hoppas att han ska kunna vara aktuell för landslaguttagningar igen som han nobbade för äventyret.
Men här hemma slipper han gå med bara ben på vintern när det är disigt och fyra plusgrader.
- Där gick de året om i shorts. Jag anpassade mig, det gick inte att säga att man var från Sverige och frös, säger han med ett leende.