Åstorp borta i premiären av alltrean blev hans första match på väldigt länge. Trots förlust med IK Guts efter förlängning och straffar i Skåne var Tobias glad.

– Det var kul att vara tillbaka. Det kändes hyfsat. Jag var ju inställd på att det aldrig skulle gå, säger 27-åringen över en fika på Haga.

Han berättar om de jobbiga åren. Om mörka tankar, trötthet, ljudkänslighet, yrsel, tvivel och även om stöttning och vändningen.

Artikelbild

| Fri mot Trelleborg, men inte mål för Tobias Samuelsson den här gången.

Som lovande junior spelade Norrköpingskillen två A-lagssäsonger med Vita Hästen i ettan, 59 matcher.

Därefter blev det J20 i Linköpings HC, innan han klev ned i trean med Finspångs AIK.

– Då började smällarna komma. Det var otäckt och många fula grejer. Utanför isen hade det kunnat bli åtal för misshandel. Nivån i trean var så ojämn mellan bra och dåliga spelare. Domarna släppte mycket. Man ville stå upp för laget och inte backa undan, berättar han.

Den 11 februari 2012 fick han sin värsta smäll.

Artikelbild

| Tobias Samuelsson, 27 år, spelar i IK Guts i alltrean.

– På bortaplan, jag minns inte vilka vi mötte. Jag blev överfallen bakifrån. Ingen vet vad som hände. Ärret finns kvar, säger han om det läkta såret vid högerögat.

– Jag bars av isen. Spydde hela vägen hem i bussen. Det var fredag och på sjukan trodde de att jag kom från ett krogslagsmål, men jag ville bara hem.

Artikelbild

| Tobias älskar hockeyn och mår bra av att vara med i gänget igen.

Det var hans femte hjärnskakning. De två första fick han som barn.

– Jag var en olycksfågel. Det här ärret fick jag när jag ramlade i en stentrappa, berättar han om jacket vid andra ögat.

Han mådde inte bra, var orkeslös och kände tryck i huvudet. Det var svårt att sköta jobbet som elektriker.

– Men jag berättade inget. Jag höll det inom mig. Jag ville visa mig stark. Men tjejen och morsan såg igenom det och tvingade mig att snacka. Då blev det lättare.

Tobias försökte med hockey igen efter ett par år, men mådde dåligt efter varje match och träning.

– Då blev jag rädd och började förstå vad det handlade om. Jag hade inte fattat och ville inte acceptera att hjärnan inte ville mer.

Då läste han om hur stjärnan Sanny Lindström fick sluta efter smällar mot huvudet och Tobias fick kontakt med landslagsläkaren Yelverton Tegnér.

Tobias började spela med Guts igen. I oktober 2014 hemma mot Motala kom nästa smäll. En lagkompis missade motståndaren och träffade istället Tobias med tacklingen.

Sjätte hjärnskakningen.

Det följde omfattande undersökningar på flera sjukhus.

– Jag blev förstådd. Jag var inte ”dum i huvudet”. Men jag kunde inte anstränga mig, jobbade till och från, allt var påfrestande. Jag sov mycket, hjälpte inte till hemma. All glädje försvann. Jag hade gett upp, accepterat att jag skulle må så här resten av livet.

Han såg Marcus Gunnarsson och Anton Brehmer lägga av på grund av sina hjärnskakningar. Att gå till Himmelstalundshallen och se storebror Jesper spela för Hästen var fyllt av ångest.

Till han vaknade upp en sommarmorgon.

– Jag hade plötsligt ork och energi. Jag stack ut och sprang. Det var underbart. Jag skulle göra allt. Men brorsan och andra hejdade mig. Det fick räcka med lite fotboll i Hird.

När han mått okej ett år testade han hockeyn med Guts igen och var inställd på att det inte skulle gå. Tanken var att träna lite, komma över rädslan och få känna gemenskapen i gänget igen.

Nu har han spelat två matcher. Vid sidan hoppades mamma Gabrielle och pappa Janne ängsligt att sonen inte skulle komma för nära sargen eller i några tuffa närkamper.

Är det verkligen värt risken?

– Den frågan får jag ofta. Jag vet inte. Hockeyn ger mig något jag inte får någon annanstans.

Om det blir en sjunde hjärnskakning?

– Det får inte hända. Jag tänker mer, kollar runt om mig. Blir det bråkigt åker jag därifrån, svarar Tobias Samuelsson.