Ny säsong med 52 ovissa matcher på ingång, och jag bänkade mig i Himmelstalundshallen för att om möjligt få ett par frågetecken uträtade redan i premiären.

Att Marcus Eriksson och Jesper Samuelsson kommer dra ett tungt poänglass tar jag för givet om det här ska bli ett roligt Hästen-år, men vem eller vilka får de sällskap av? Nya kedjekompisen Fish kanske? Nyförvärven Rommel eller Krekula, eller ska Elgestål eller någon annan bubblare få islossning?

Viktigast kanske, hur funkar defensiven? Och skulle målvakten Marcus Hellgren Smed palla för trycket i sin allsvenska debut?

Artikelbild

För poängkungen "Macke" Eriksson blev dock premiären ett antiklimax. Mitt i Vita Hästens virvlande matchstart tvingades han lämna isen efter en tackling halvvägs in i den första perioden.

Hästen tog ett par snedsprång efter det uttåget och fick se 0–1 slinka in. Men egna produkten Arvid Degerstedt, som fick hoppa in i förstakedjan, ersatte på bästa sätt när han styrde in kapten Samuelssons precisa inspel.

Men sen? Jag vet inte. Det var som om Hästens linjer blev lite krokigare. Eller mycket. Leif Strömberg tog en timeout för att komma rätt men i stället var det Pantern som hittade både struktur och nätet i mittperioden.

Skåningarna gav blanka fan i att de (liksom Vita Hästen i och för sig) tippas bland de nedre strecken och helt plötsligt var det 1–3 på tavlan. Väldige Axel Blomqvist blev som en sköld framför Hellgren Smed när Pantern tog över matchen i mittzonen.

Frustrationen i hallen var som störst när Hästen, i fem mot fyra, tvingades spela försvar i egen zon i slutet av perioden.

4–10 i skott sa det mesta om läget.

Tredje då? Jag vet inte riktigt där heller. Hästen var tillbaka i manegen igen men det var som om tiden bara rann iväg och det varken fanns kunnande eller skärpa för att orka vända.

Det finns väl ingen anledning att hänga (ut) någon efter en seriematch, men det är självklart att Vita Hästen måste upp en nivå. Eller, säg så här, man måste undvika att dippa en nivå snarare. Bättre puckpondus i 60 minuter på ren Leif Strömbergska, och redan på söndag finns det chans för revansch när Björklöven kommer till stan.

De flesta frågetecknen återstår alltså, och i skrivande stund en timme efter match är det också högst oklart med Marcus Erikssons skada. Det är något med överkroppen och han har förts till sjukhus för vidare undersökning.

Visserligen fyllde Degerstedt ut kostymen med den äran men en längre skadefrånvaro på lagets bästa spelare är nog det sista man behöver precis i höststarten.

Och exakt nu när hallen har tömts och isen åter ligger spegelblank kommer jag på igen att jag saknar Simon Mitman. På tal om inget.