Natur och djur var hennes allt.
Det har gått åtta år sedan den där januarimorgonen då livet ändrades för en familj i Skärblacka. Då en sökinsats med polis, hemvärn och Missing People kopplades in för att försöka hitta Karin. Det som blev starten på en två år lång resa in i psykiatrins värld.
Roger sätter sig vid köksbordet i familjens hus. Han har läst NT:s granskning av psykiatrin och vill berätta om vad han tycker kan göras för att förbättra vården.
Natur och djur var hennes allt.
Roger
Karins pappa
Karin växte upp i villaområdet i Skärblacka tillsammans med mamma, pappa, storebror och lillebror. Karin var en tystlåten tjej, duktig i skolan med bra betyg och med ett stort intresse.
– Hon älskade skogen och natur och djur var hennes allt. Hon umgicks hellre med djur än människor, säger Roger och ger ett exempel med Karins marsvin som hon tog väl hand om:
– De var som hennes små bebisar.
Under hela Karins uppväxt hade familjen häst och hon var ofta i stallet.
– Djur var hennes kall på något sätt, säger Roger som vid den tiden inte kunde ana vad som sedan skulle ske.
Vi åkte till stallet och när hon stod där ute i hagen hos hästen kunde man nästan se att hennes ångest släppte.
Roger
Karins pappa
Musiken var också viktig för Karin. Det var särskilt Lalehs låtar som hon lyssnade på och texterna kunde få henne att finna inspiration och tröst.
– De speglade verkligen hennes personlighet och inre värld, säger Roger.
Det är morgonen den andra januari 2017. Den då 20-åriga Karin har börjat jobba på en grisgård. I luften är det ett par minusgrader och till kvällen ska temperaturen falla ytterligare några grader.
I köket i Skärblacka lagar Karins mamma och lillebror pannkakor som de ska ta med till stallet när en telefon ringer i huset.
Först förstår de inte varifrån signalerna kommer. Men efter ett tag hittar de telefonen som ringer. Karins mobil – som ligger på hennes rum. Det är något som inte stämmer.
Karins arbetsgivare ringer och säger att hon inte har kommit till jobbet den morgonen.
– Alla hennes saker låg uppradade på sängen. Mobiltelefon, nycklar, plånbok. Det var jättefint på hennes rum, hon hade gjort i ordning.
Roger och hans fru förstår att något är fel och kontaktar polisen. En sökinsats startar.
– Hon hade ju nämnt att hon mått lite dåligt, men vi kunde aldrig tro att det var på den här nivån, säger Roger.
Timmarna går. Efter nästan ett dygn ger sökinsatsen resultat. Under en gran, några kilometer från hemmet, hittas Karin hopkrupen. Hon har tagit av sig några av sina klädesplagg och är kraftigt nedkyld. Karin körs med ambulans till Vrinnevisjukhuset.
– Det var fantastiskt att de hittade henne. Vi är otroligt tacksamma för alla som deltog i sökinsatsen. Hade det varit ännu kallare på dagen vet vi inte om hon hade klarat sig.
Efter att Karin blev inlagd på psykiatrin fick hon bara ha permission hemma då och då.
Dagen efter träffar Roger och hans fru deras Karin på psykiatriavdelningen tillsammans med en läkare.
– Vi hade tänkt att vi skulle åka in och hämta henne, men det var ju då allt började.
Det blev starten på två år inom den psykiatriska tvångsvården. Ångesten var för stark för att Karin skulle få bo hemma – det fanns risk att hon skulle skada sig själv.
Karin fick bara komma hem på permission. Men då delade familjen fina stunder tillsammans.
– Vi åkte till stallet och när hon stod där ute i hagen hos hästen kunde man nästan se att hennes ångest släppte, säger Roger.
Men ibland försökte Karin rymma på sina permissioner eller skadade sig själv. När ångesten blev för stark fick föräldrarna skjutsa tillbaka henne till sjukhuset.
Roger tror att mycket kan förändras inom den psykiatriska vården. Han vill bland annat se fler meningsfulla aktiviteter för de som är inlagda, som motion och mer tid i naturen.
Roger tänker tillbaka på tiden då hans dotter var inlagd. Han tycker inte att tillräckligt gjordes för att Karin skulle må bättre.
– Hon fick mediciner. Men man borde vårda människor inifrån och ut, psykvården som finns nu är nästan bara akutvård, tycker han.
Roger och hans fru reagerade också på hur dagarna inom psykiatrin såg ut.
– Det fanns inga meningsfulla aktiviteter. Det hon gjorde var att pussla, rita och spela spel med de andra inlagda. Rummen där inne är som en cell.
Karin och de andra patienterna knöt kontakt och vännerna hon fick på psykiatrin blev viktiga för henne. Men det ledde också till att hon började skada sig själv mer eftersom de tipsade varandra om tillvägagångssätt.
– Hon hade inte direkt något självskadebeteende innan hon blev inlagd där. Men när hon kom dit fick hon det.
Hon mådde inte bra på psykiatrin och inte hemma heller.
Roger
Karins pappa
I början av 2019 har Karin fått vård på psykiatrin i nästan två års tid. Då vill hon flytta till en egen lägenhet eftersom hon inte tycker att hon blir bättre på sjukhuset. Hon skaffar en lägenhet nära föräldrarnas hem och får boendestöd via kommunen. Personalen hjälper henne med vardagssysslor, som att handla eller gå till apoteket och hämta ny medicin.
Men Karin fortsätter att skada sig själv och överdosera mediciner.
Vinter har blivit vår och Karin har bott i sin egna lägenhet i några få månader.
Roger kommer aldrig att glömma den där dagen i maj. Han är på väg till sin dotters lägenhet. Ute har våren slagit ut och solen värmer eftermiddagsluften. Han går och tänker på Lalehs låt "Vårens första dag".
Men det han möts av ändrar tillvaron fullständigt. Utanför Karins lägenhet står en polisbil och likbil. Karin lever inte längre.
– Karin var fortfarande kvar i lägenheten när jag kom dit, och jag fick ta ett avsked direkt där på plats.
Roger tänker tillbaka på dagarna som följde:
– Efter dödsbeskedet gick vi runt som i en dimma och kände oss väldigt ensamma efteråt.
Jag är inte beredd att gå. På din stora dag, ville jag va med. Jag bad, låt mig leva längre, men genom dina ögon.
Laleh
Textrad ur låten "Vårens första dag"
Efter dotterns självmord har Roger och hans fru tänkt på vad som skulle kunna ha gjorts annorlunda. De tror att ett steg mellan den psykiatriska vården på sjukhuset till att bo hemma, hade kunnat rädda Karins liv.
– Hon mådde inte bra på psykiatrin och inte hemma heller. Jag tror att en plats som inte bara erbjuder trygghet utan också rehabilitering genom motion, naturkontakt och meningsfulla aktiviteter skulle behövas. Det handlar om att skapa en lugn och trygg miljö där patienter känner sig sedda och respekterade.
Han tror också att samtal med andra som varit i samma situation skulle vara värdefullt.
Roger har haft många tankar på det som hände – om det kunde ha förhindrats:
– Om vi hade fått ta med henne hem den tredje januari, efter den första händelsen, så tror jag att hon hade levt idag.
Efter Karins död har Roger engagerat sig för att skapa förbättringar inom den psykiatriska vården.
– Inför valet 2022 mejlade jag alla politiska partier på riksnivå och ställde frågor om förändringar i psykiatrin. Jag fick svar från alla, vissa av svaren lät bra men de var inte så konkreta.
Anmälan som gjordes efter Karins död har lett till att psykiatrin förändrat sitt arbetssätt.
Efter Karins död görs en Lex Maria anmälan av Vrinnevisjukhuset. I en internutredning kommer man fram till att det funnits vissa brister i vården och det föreslås förändringar för att liknande händelser inte ska inträffa igen.
En av dessa är att införa mellanvårdsformer – självvald inläggning.
Roger och hans fru gör också själva en anmälan till Inspektionen för vård och omsorg, Ivo.
Knappt ett år efter beslutet i Lex Maria-anmälan införs självvald inläggning som en möjlighet på Vrinnevisjukhuset.
Inläggningen innebär att en patient har möjlighet att själv kontakta sjukhuset vid exempelvis en hotade kris eller om ångesten är på väg att öka. Patienten får vård på ett rum på avdelningen i upp till tre dygn och målet är att förebygga sämre mående som självskador eller självmordsförsök.
– Om det kan rädda någon annan är det fantastiskt. Man får vara tacksam att de gjort den förändringen. Men det finns också andra saker att jobba med, som motion för de som är där och andra meningsfulla aktiviteter. Jag hoppas det händer något med de förslagen också, säger Roger.