Carrie Jones.
På sin mosters gård bland djur och lantbruksmaskiner inledde Carrie Jones sin fotbollskarriär.
Vid sexårsåldern började hon spela fotboll med sin kusin.
Hinkar använde duon för att sätta upp mål.
– När våra pappor hade en paus från jobbet spelade vi fotboll, det var så det startade. De lät mig aldrig vinna fast de var äldre och större än mig. Men jag ville vinna mot dem och göra mål. Jag fortsatte med fotbollen och förälskade mig i den, säger hon.
Carrie Jones är IFK:s dyraste nyförvärv genom tiderna: "Jag låter inte något störande påverka mig. Jag vet vad mitt jobb är och hur jag gör det bäst. Det påverkar mig inte, jag ger alltid allt. Det sätter jag ett värde i."
På ett fik träffar vi Carrie Jones under IFK Norrköpings derbyvecka.
Hon beställer en kaffe latte, lutar sig tillbaka och börjar berätta om uppväxten i Wales.
– Min moster hade en gård där jag alltid var. Sen flyttade min familj till en bondgård när jag var typ tolv, vilket var en dröm. Livet på en gård är en stor del av mig.
21-åringen växte upp i en arbetarklassfamilj på den walesiska landsbygden, en kvart utanför staden Newtown.
– Elin (Rombing) skickar alltid Tiktoks på söta små getter. Det finns väl ett zoo här i närheten? Jag vill åka dit.
IFK:s innermittfältare syftar på Kolmården.
– Förhoppningsvis kan vi åka iväg några stycken i laget när vädret är bra. Hemma från hemma.
Hon ler stort.
Pappa Andrew jobbar som bonde och mekaniker, mamma Joyce arbetar inom skolan. Att ha någon i sin närhet som jobbar hårt och mycket har inspirerat Carrie Jones.
– Pappa jobbar alltid och har olja överallt i ansiktet, han är beroende av att jobba. På grund av det vill jag också jobba hårt, säger hon.
Carrie Jones i industrilandskapet. Om hon känner till stadens arbetarkultur? "Ja. Speciellt på planen har det hjälpt mig. Jag springer så mycket jag kan för jag vet hur hårt man måste jobba".
När Wilma Leidhammar och Elsa Burvall skulle avslöja hemligheterna bakom sina lagkamrater beskrev de Carrie Jones som väluppfostrad och övertrevlig.
Fler i IFK-lägret har gett en liknande bild. Bland andra Elin Rombing och sportchefen Dennis Popperyd.
– Det är en jättefin människa. Jag brukar säga till henne att hon är lite för snäll. Jag har inte en hård jargong men kan skämta på ett lite hårdare sätt ibland, och så försöker hon göra samma sak tillbaka. Men hon säger alltid förlåt direkt, berättar Elin Rombing.
– Jag gissar att det kommer från min arbetarklassbakgrund. Jag är bara så tacksam för alla chanser jag fått. Men ibland skämtar de om att jag är så snäll. Elin sa till mig: “Om du säger snälla en gång till, kommer jag slå till dig". Jag är väluppfostrad antar jag, säger Carrie Jones och skrattar till.
Vad Carrie Jones gör utanför fotbollen? "När jag var i Bristol gick jag i yogaklasser, det hjälper min fotboll också. Men jag har inte hittat någon yogaklass här än, men jag gör det i min lägenhet eller på gymmet ibland. Jag gillar att hänga med tjejerna. Vi fikar, har middag tillsammans och kollar på fotboll. Det är mysigt. Jag vill upptäcka mer nu när vädret är bättre.”
Carrie Jones med pojkar tills hon var tolv år gammal, men ett regelverk satte stopp för en fortsättning. Tre år senare debuterade hon för Wales landslag. Ytterligare ett år senare skrev hon på för Cardiff City Ladies.
Ett val som kom med uppoffringar för familjen.
– Det var två timmar hemifrån. Min mamma körde mig till träningen tre gånger i veckan.
Mor och dotter lyssnade ofta på musik och sjöng under bilresorna mellan Newtown och Cardiff.
Cardiff, Manchester, Leicester, Bristol och nu Norrköping. Fotbollskarriären har tagit Carrie Jones till olika städer och länder.
– Det jag kommer ihåg var att jag ville spela musiken. För hennes musik var dålig.
Carrie Jones minns speciellt ett tillfälle.
Cardiff hade bortamatch i London och mamma Joyce körde henne till samlingen och stannade kvar hela dagen i staden. Vid midnatt var laget tillbaka.
– De har offrat så mycket. Jag är så tacksam. Jag är glad att de kan komma och upptäcka Sverige nu och få tillbaka lite.
Banden till familjen är täta, trots att hon flyttade hemifrån redan som 15-åring. I perioder har det varit tufft och ensamt.
Som svårast var det när hon flyttade till en av världens största klubbar: Manchester United.
– Det var en tuff tid, eftersom det var covid också. Jag behövde anpassa mig. Innan var jag omgiven av får, nu var jag omgiven av människor. Jag levde hos värdfamiljer och var ganska blyg. Fotbollen var allt för mig på den tiden och det enda jag hade. När fotbollen inte gick bra var det skit ibland.
I Manchester United noterades Carrie Jones för fem matcher.
Carrie Jones har fortfarande kontakt med några av värdfamiljerna.
Inför flytten till Manchester var familjen Jones spänd på vad det skulle kunna innebära.
– Jag menar: det var Manchester United. Det var en stor sak. Men jag tror ingen av oss hade kunnat föreställa sig hur tufft det var, speciellt under covid. De visste att jag var blyg, men Manchester var bara två timmar från min hemstad så de kunde hälsa på ibland. Att jag flyttar runt innebär också att de får se saker. Det hade de nog inte gjort annars.
– Det var därför jag tror starten i Manchester var så ensam, för jag förlitade mig så mycket på dem. Nu har jag växt upp och saknar inte hemma lika mycket. Vi håller alltid kontakten.
Carrie Jones har ställs mot Sverige två gånger. Båda matcherna har slutat oavgjort. "Jag kände att jag gjorde bra matcher mot Sverige och vi fick med oss två bra resultat", säger hon.
När Carrie Jones lånades ut till Leicester vände det. I mellersta England hittade hon ett sammanhang.
– När du kommer till en akademi ses du som en ung spelare och A-lagstränaren ser dig som ett nummer i träningstruppen. Det var svårt att skaffa vänner, speciellt eftersom jag ofta tränade med A-laget där alla var mycket äldre än mig. I Leicester såg personerna mig för den jag var. Det hjälpte mycket. När jag kom till Bristol visste jag hur viktigt det var att skaffa sig vänner i laget.
Var det svårare att skaffa vänner i Manchester United?
– Ja. Jag var med U21 en gång i veckan och sedan A-laget resten av veckan, vilket gjorde att det blev svårt för mig att komma nära dem i min egen ålder. Men de hade en spelare från Wales, Hayley Ladd, som jag nu är nära vän med. Hon var som en storasyster för mig där och det är galet hur nära vi är nu.
I torsdags kväll återförenades familjen. Föräldrarna Andrew och Joyce landade i Sverige för att uppleva dotterns "nya" hemland.
– Folk från Wales är generellt, speciellt där jag är ifrån, ganska hemkära. De lämnar aldrig riktigt hemstaden. Jag tror det är första gången min pappa flyger sedan han var typ 20.
Carrie Jones har alltid älskat att ta en kaffe. När föräldrarna Andrew och Joyce kommer på besök i helgen lyder planerna: “Vi har inte så många planer än. Vi ska gå ut och äta, och fika såklart. Jag sa: "Hej igen" till personlaen här för jag var här igår. Jag är en stammis nu.”
Hennes 15-årige lillebror stannar hemma.
Det gör även storasystern.
– Det är lammsäsong hemma. Du vet, lammen föds nu. Min systers pojkvän är bonde, så det är mycket att göra. Men vi är klara så det är trevligt att mamma och pappa kan komma.
Föräldrarna ska även se påskdagens derby i Linköping. Vi förklarar för henne att IFK-supportrarna samlas på Stora Torget i Linköping.
Hon skiner upp. Det vill hon att föräldrarna ska få uppleva.
– IFK postade några videor från förra derbyt och jag skickade det till min familj och skrev: “Detta är vad ni kommer få uppleva". Det kommer bli så kul.
"Jag är glad över att jag flyttade hit. När jag är i väg med landslaget frågar folk alltid om Sverige och skojar alltid med mig för att jag alltid pratar om hur bra IFK Norrköping är".